Mikaela

6/12 . 22.15 . Vila i frid, Sven-Are Sandberg.
Morfar. Jag älskar dig.
Min goa morfar.
Idag sjöng jag för dig, på luciatåget.
Rösten försvann och allt stockade sig, men jag sjöng för dig.
Jag vet hur mycket du tyckte om Lucia. Att du förra året tog dig ut,
för att se mig, trots att du knappt kunde andas med all fukt i luften.
Därför sjöng jag för dig morfar. Min Älskade morfar.
Jag tänkte inte göra det först. Men jag gjorde det.
Sjöng för dig, bara för dig, älskade morfar.

Att jag sen sjönk ihop nere på golvet i en kollaps och bara grät,
var kanske inte det du ville. Men det gör så ont morfar.
Att aldrig mer få se dig, aldrig mer få krama om dig, aldrig mer få höra din mysiga röst.
Aldrig mer fråga om du ska ha te när du är över på fika,
och veta att svaret blir "ja, med ett par sockerbitar".
Aldrig mer se ditt söta, tandlösa leende.
Aldrig mer kunna reta dig för den gången du satt barnvakt, och gav oss jättetjocka mackor med jättelite ost.
Aldrig mer få det där kuveret till jul, som mamma skrivit på, för din hand är för darrig.
Aldrig mer få samtal från dig, där du lite diskret försöker leda in samtalet på datorer, för att tillslut berätta att det är något fel på din.
Jag kommer aldrig mer se dig Morfar, och det gör så ont. Det gör faktiskt jätteont.
Att veta, att du aldrig mer kommer ringa och säga "Nemen Hej Du!", Så sa du alltid.
Bara tanken av att inte få göra ngn jultallrik till dig med julmat, som räcker till både jul och nyår för dig, gör ont. Bara tanken på att inte få åka upp till din lägenhet, där parkeringsautomaten aldrig funkar, och se dig stå och vinka i fönstret när man åker där ifrån. Aldrig mer kommer jag julpynta, med dina små glitterslingor och paketsnören i den där  krukväxten. Aldrig mer kommer jag få känna din doft. Du luktade så gott morfar, sådär gott, som bara en morfar kan. Jag kommer aldrig mer få se dig morfar. Och det gör, SÅ ONT!
Aldrig mer kommer vi kunna reta dig för hur du tog hand om saker från soprummet. Den där fotöljen du klädde om, och den där fula lampan. Aldrig mer kommer jag få se ditt pillimariska leende när du retas, sådär som bara en morfar kan. Aldrig mer kommer jag stå bredvid dig och titta ut över utsikten från din ballkong. Aldrig mer kommer en diskbänk skina så rent som din. Jag klarade knappt av att städa idag. Jag vet hur noga du alltid var, och hur imponerade folk alltid var av din lägenhet. Framförallt din diskbänk.
Morfar, jag saknar dig redan, och det har inte ens gått ett dygn. Så fort jag tänker på att jag aldrig mer ska få se dig, väller tårarna över. När du fanns här, kunde det gå säkert en månad innan vi sågs. Nu när jag vet, att jag aldrig, ALDRIG mer kommer få se dig, känns sekunderna oändliga. Morfar, jag saknar dig.
Du kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig mer få se dig, och det gör så ont.

Jag klarar inte av att skriva mer, det gör så ont. Tar aldrig slut. Jag älskar dig, Morfar. <3