Mikaela

You are my sweetest downfall
I loved you first, I loved you first
Beneath the stars came fallin' on our heads
But they're just old light, they're just old light
Your hair was long when we first met.

Jag mår inte ens bra. Jag har fått höra allt från att jag är dryg och omogen till att jag är mammig och tjock?
Sluta. Brinn. Allt äcklar mig idag, Vädret äcklar mig, min dator äcklar mig, jag själv äcklar mig.
Jag behöver liv. Jag behöver näring. Jag tynar bort. Utan att vara emo. Jag äcklas av att folk dömmer mig.
Jag behöver dig. Jag behöver en du. Du frågade om det gjorde ont, jag sa ja. Jag äcklas av ensamheten.
 Allting utan att vara svartklädd fjortis. Jag äcklas av fördommarna. Du har någon, du har en vacker underbar någon, som tagit min plats. Jag vill inte ha dig. Jag vill ha någon som du, som inte är du. Jag klarar inte av dig. Jag äcklas av tanken på oss. Men jag älskar dig. Djupt, ömt och skört. Djupare än ett bottenlöst hål. Lika ömt som en mor älskar sitt barn, lika skört som en fjärillsvinge. Jag älskar dig. Det kommer jag alltid göra, det spelar ingen roll. Vi har upplevt allt tillsamans. Du är början på mitt liv. Du lärde mig leva. Och nu har jag dig inte. Vill inte ha dig. Men jag vill ha liv. Jag vet att du och livet inte bör höra ihop, men ibland känns det som att det gör det. Jag vet inte om det är du, eller om det är den du representerar som hör ihop med livet. Jag vill tro att det är den du representerar, jag vill att det ska vara så, jag intalar mig själv det. Fast, det är saksamma, för någon som du, finns inte i denna värld, förutom just du. Jag älskar dig.

"Dras du till fel killar?"
- I 9 fall av 10. Har bara haft en rätt.

Jag tror jag behöver hjälp.

---

Jag har tänkt på begravningen idag. Jag dog inombords idag. Utan att vara fjortis. Jag känner att jag måste förtydliga det. Eftersom folk älskar att sätta mig i den sociala gruppen. Jag saknar verkligen. Det gör ont i mig konstant nu för tiden. Jag som trodde att det hade gått över. Det känns som bitar av mig själv försvinner dag för dag. Känns som om insdan av mig förvanlas till ett tomrum. Det känns som jag ska gå av. Det som håller mig upp försvinner ur hjärnan. Jag vet inte alls hur det blir såhär. Det bara ramlar ur bitar av mitt inre, för varje dag. Det spelar ingen roll längre. Allt bara faller. Som en fallskärmshoppare från ett flygplan. Funderar på vart jag utlöser min fallskärm, för jag vet inte. Jag vet inte. Min standard fras. Jag vet inte. Mår du bra? Jag vet inte. Hur mår du då? Jag vet inte. Varför mår du inte bra? Jag vet inte.
Jag vet bara inte. Fröken svår tar över. Mer och mer. Hon kom när du lämnade mig. Och hon blir bara större och större. Vem försöker jag lura? Hon kom inte när du lämnade mig. (förövrigt var det jag som lämnade dig) Det var jag själv som bjöd in henne. Hon kom. Då. Den där dagen. Då kom hon. Den dagen som fortfarande får mig att må illa. Jag mår dåligt. Illa. Äcklas av mig själv. Äcklas av mina egna beslut. Äcklas över min egen dumhet. Jag hade allt, jag hade en värld, jag hade det bra. Och vem förstörde det? Jag. JAG JAG JAG. Allt är mitt fel. Jag vet det, vill bara inte erkänna det. Jag äcklas av det. Äcklas av att inse att det är mitt fel. Äcklas av att jag faktiskt förstörde allt, helt själv. Och det var jag som gav fröken svår näring, jag för det fortfarande. Jag söker bekräftning, varje gång jag "bekräftat mig själv" kommer fröken svår och växer. Hon är min ångest. Jag äcklas av mig själv. Jag behöver bekräftas. Jag måste döda fröken svår. Hon står högst upp på dödslistan. Och till skillnad från resten som står med på den, ska hon dö.

Nu kommer tårarna. Nu slutar jag.