Mikaela

Var i stan igår. När jag korsade över medborgarplatsen insåg jag hurr levande stockholm blir när våren kommer. Solen sken, cyklarna rullade och.. hör och häpna, folk log. Stockholmarna log. Folk var glada. Jag tog mig ner till Nytorgsparken och träffade Maya. Satt i solen en stund. När solen försvann bakom ett hustak tog vi oss upp, kollade i Second Hand butiker och Maya ville kolla på möbler, det skrämde mig. Det är en sådan typisk pargrej. Ibland önskar jag att jag hade någon som fick mig att vilja titta på möbler, men för det mesta, är det skönt att slippa möbler. Möbler är tråkiga. Och dyra. Det mesta är faktiskt lättare utan möbler.

Maya och jag åt kebab. Jag åt kebab iallafall. Maya åt kycklingtallrik. Sanne ringde under kebabätandet. Det var härligt. Hon mår förövrigt bättre idag, i skrivandets stund, har jag (och hon) tur är hon frisk på lördag. Jag saknar henne så det gör ont, har inte träffat henne sen i fredags, det är snart MER än en vecka sedan. Åter till min gårdag. Efter kebaben (kycklingtallriken) strosade vi ner till medis och vidare mot slussen. In och ut ur affärer gick vi. Människor log. (Bara en otroligt arg cyklist som ville döda Mayo, men vi förstörde hans dag, genom att inte låta honom). Stockholm lever. Solen sken. Vi kom ner till slussen. Jag hittade Karim. Maya åkte hem. Karim och jag tog oss tillbaka till Medis, björnsträdgård. Karim ville se skejtarna. Det fick han, jag låter honom, för han är så hemskt snäll. Mot mig. Lite och snäll. Elina ringde, vi åkte till hötorget och mötte henne. Knäsvag. Gjorde sällskap till St. Eriksplan. Brottades. Jag åkte hem. Spinnade. Jag gillade den här dagen. Den var mycket bra. Fast jag hade känslan i bröstet hela dagen, den där känslan jag alltid har, när det går för lång tid. Saknaden. Hade velat dela den här bra dagen med dig, för stockholm var så levande och vacker. Och precis som du, är den vacker när den lever. Jag tror jag dör. Jag älskar dig Sanne.

Jag är trött. Trött på det mesta. Fast mest på min kropp. Känns som den håller på att säga upp sig.. Det tycker jag inte om. Jag har ont precis överallt. Höften, ryggen, fötterna, knäna, huvudet. Den vill stänga av sig själv, känns det som, det gör mig ledsen. Min kropp strejkar, jag är 18 år, woho. Att min kropp inte funkar, gör mig trött i övrigt. Jag vill skjuta mig själv i diverse kroppsdelar. Jag vill skjuta allt som irriterar mig också, allt från lärare som gör ljud till fula barn. Alltså.. jag skulle ju självfallet aldrig skjuta någon, men.. ja. Det kan kännas så. Frågan är om fula personer ska få skaffa barn?

Folk chockar mig. Folk man tror man vet vart man har, är plötsligt på en helt annan plats. Det är förvånande när man märker sådant. Det kan vara både obehagligt och behagligt. Jag gillar det, jag gillar att få se folk ur andra perspektiv. Jag trivs med det. Det gör jag faktiskt. Det kan vara en trevlig upplevelse.

Min bok har kört i graven, det stör mig fruktansvärt. Jag vill börja om. Men insperationen tryter faktiskt. Det stör mig nästan ännu mera. För jag brukar alltid kunna skriva. Alltid kunna fortsätta och så vidare. Och nu känns det som att jag kör fast så fort jag skriver. Vilket jag inte gör egentligen. Jag bara får för mig att de tjag skriver är dumt. Min självkänsla har nått botten igen, jag och kuratorn som var påväg uppåt. Men.. det kommer nog tillbaka. Den här veckan han varit svår, för känslan släpper inte, det gör den inte förrns på lördag. Jag behöver dig. Fruktansvärt mycket. Jag började med en kärleksförklaringen, men det behövs inte. Du vet. Jag hoppas du vet. Annars kommer det göra ännu mera ont.

Jag ljög tidigare, egentligen vill jag nog handla möbler.