Att bli sambo - vem äger vad?
Jag pluggar, men skjuter som vanligt upp det, och bloggar.
Det är mer.. underhållande att skriva fritt än att söka på tråkiga juridiska sidor om vad som står i sambolagen och sen skriva ner det med egna ord i ett arbete om att bli sambos.
Imorse (läses idag klockan 11.07) när jag tog bussen till skolan träffade jag en gammal klasskompis som jag inte sett på länge som gick på vid min busshållplats. Det pratades på som vanligt, när man träffar gammla vänner, man blir hemskt intresserad om hur det går i hennes/honoms liv och blir överlycklig för deras skull om dom har fått ett nytt jobb eller skaffat en ny pojkvän. I min väns fall hade hon skaffat en ny pojkvän som bor 3 minuters gångväg hemifrån mig och jobbade kvar på samma jobb och jag var självfallet JÄTTEglad för hennes skull. Hon skulle ha studentskiva på fredag och jag var jättevälkommen och jag skulle höra av mig om jag ville gå. Gud så glada och checka vi var. I samma stund som hennes fräscha parfymdoft och hennes moderiktiga skor klev av bussen, två hållplatser innan min hållplats, glömde jag bort i stort sett allt vi sagt till varandra, jag blev bitter för att hon hade ett jobb och huvudet dunkade i smärtor som jag förtryckt i 6 minuter för att verka sådär superhurtig och glad. Varför ska det vara så? Varför spelar jag alltid så otroligt glad och trevlig när jag möter gammla vänner? Tror det har något med hyffs att göra. Man vill visa sina bästa sidor, brer gärna på om allt bra som händer i ens liv och struntar mer än gärna i att överhuvudtaget nämna att ens nya ragg är poteniell satanist eller att ens pappa snart är arbetslös. Varför är människor i allmänhet så rädda för att visa sig svaga och alltid försöker bräcka varandra genom att mata sina goda sidor när folk som inte ligger en nära på livet kommer in och snokar för en stund? Varför är man så fokuserad med att verka så framgångsrik som möjligt, när en i stort sett totalt främmande människa frågar hur det går i livet? Det är en bra fråga som tåls att tänka på. Jag orkar inte göra det nu, faktiskt.
Idag sitter jag barnvakt åt Lena och Lasse. Mina två kusiner. En av dom lugnaste kvällarna med dom faktiskt. Dom har spelat datorspel sen jag kom. Jag hade undrat om dom ens märkte att jag kom om inte båda kommit springade, slängt sig över påsen jag hade med mig för att senare besviket konstatera att innehållet inte var godis till dom utan mina skolpapper och pulversås till deras mor. Rara barn egentligen, framförallt när dom spelar dator.
Jag borde fortsätta med mitt pluggande nu.
Bloggar senare om jag blir klar*
Tjingeling!
*klar innebär inte att jag är färdig, klar innebär att jag inte orkar göra mera.
Det är mer.. underhållande att skriva fritt än att söka på tråkiga juridiska sidor om vad som står i sambolagen och sen skriva ner det med egna ord i ett arbete om att bli sambos.
Imorse (läses idag klockan 11.07) när jag tog bussen till skolan träffade jag en gammal klasskompis som jag inte sett på länge som gick på vid min busshållplats. Det pratades på som vanligt, när man träffar gammla vänner, man blir hemskt intresserad om hur det går i hennes/honoms liv och blir överlycklig för deras skull om dom har fått ett nytt jobb eller skaffat en ny pojkvän. I min väns fall hade hon skaffat en ny pojkvän som bor 3 minuters gångväg hemifrån mig och jobbade kvar på samma jobb och jag var självfallet JÄTTEglad för hennes skull. Hon skulle ha studentskiva på fredag och jag var jättevälkommen och jag skulle höra av mig om jag ville gå. Gud så glada och checka vi var. I samma stund som hennes fräscha parfymdoft och hennes moderiktiga skor klev av bussen, två hållplatser innan min hållplats, glömde jag bort i stort sett allt vi sagt till varandra, jag blev bitter för att hon hade ett jobb och huvudet dunkade i smärtor som jag förtryckt i 6 minuter för att verka sådär superhurtig och glad. Varför ska det vara så? Varför spelar jag alltid så otroligt glad och trevlig när jag möter gammla vänner? Tror det har något med hyffs att göra. Man vill visa sina bästa sidor, brer gärna på om allt bra som händer i ens liv och struntar mer än gärna i att överhuvudtaget nämna att ens nya ragg är poteniell satanist eller att ens pappa snart är arbetslös. Varför är människor i allmänhet så rädda för att visa sig svaga och alltid försöker bräcka varandra genom att mata sina goda sidor när folk som inte ligger en nära på livet kommer in och snokar för en stund? Varför är man så fokuserad med att verka så framgångsrik som möjligt, när en i stort sett totalt främmande människa frågar hur det går i livet? Det är en bra fråga som tåls att tänka på. Jag orkar inte göra det nu, faktiskt.
Idag sitter jag barnvakt åt Lena och Lasse. Mina två kusiner. En av dom lugnaste kvällarna med dom faktiskt. Dom har spelat datorspel sen jag kom. Jag hade undrat om dom ens märkte att jag kom om inte båda kommit springade, slängt sig över påsen jag hade med mig för att senare besviket konstatera att innehållet inte var godis till dom utan mina skolpapper och pulversås till deras mor. Rara barn egentligen, framförallt när dom spelar dator.
Jag borde fortsätta med mitt pluggande nu.
Bloggar senare om jag blir klar*
Tjingeling!
*klar innebär inte att jag är färdig, klar innebär att jag inte orkar göra mera.
Kommentarer
Postat av: Desso
ditt nya ragg potentiell satanist? :O (svara på msn) HIHIHI
Trackback
