Ufo - en sann berättelse av Mikaela.S

Efter en otroligt klyftig överskrift, följer nu (som sagt) en sann berättelse ur mitt liv.



- Älskling, vad är det där? frågade jag när vi som vanligt satt ute på trappan hemma hos Sanne. Klockan var väl runt omkring tio-tiden på kvällen och vi skulle snart avsluta kvällens viktiga samtal och gå och lägga oss.
- Vadå? Sannes blick följde efter min upp mot skogen, upp mot skenet som kom från mitten av skogsdungen.
- Vadfan? Det ser ut som något reflekterar ljuser.. sa jag fundersamt och studerade det mörklagda slottet som låg mittemot skenet. Inte en lampa. Spänningen steg i magen, skenet såg ut att komma från tiotalet små lampor.
Nyfikenheten spreds i våra kroppar och vi sprang upp, in i lägenheten och in till Mamma(2).
- Kolla ut! Ser du? Det är helt sjukt, vad är det förnågot? Sannes röst var full av förtjusning, jag kände mest en gnagande känsla i magen, hur kunde hon vara så spännd? Jag var tamigfan livrädd.
- Vi måste ut och kolla! Sanne och Mamma(2) var fast beslutade om att gå på ufo/spök/tjuvjakt, mitt i ute i mörkret. Jag och Eve var inte lika entusiastiska men drog trots det på oss skor och jackor och tassade ut i mörkret efter GhostBuster-teamet som redan låg en bit före.
- Gå inte på gruset! Väste Sanne och såg till att smyga så tyst som det bara gick.
Ljuset hade nu förflyttat sig vilket gjorde att känslan i min mage tilltog igen och jag aktade mig för att inte sacka efter, bli lämnad ensam. När vi är ungefär halvägs framme stannar vi upp, kisar för att bättre se vad som kan gömma sig däruppe i skogen. Plötsligt försvinner ljuset helt. Arga protester från GhostBusters-teamet medan jag och Eve snabbt skyndade bakåt, Sanne trotsade, gick längre fram, lös med ficklampan, inte ett spår av något.
- Vafan! Irritationen i Sannes röst när vi återvände tillbaka gick inte att missa. När vi nästan är framme vid huset igen slänger Sanne en sista blick över axeln..
- NU är det ju där igen! Utbrister hon och jag känner mig spyfärdig.
- Nu började det bli riktigt obehagligt, gnyr jag och hoppas att Sanne ska ta mig i handen och gå in.
- Vi går dit igen! Sanne var redan pågång tillbaka men ändrade sig och vi satte oss ute en stund för att lugna nerverna och hålla span på vad som skedde i skogen. Mamma(2) och Eve gick in.
Vi satt och förskte urskilja vad som fanns där uppe i skogen. Nu hade ljuset förflyttat sig återigen och var nu långt ifrån platsen där vi förs hade upptäckt det. Efter en stund reste vi på oss och gick in, upp i sovrummet och tog kikare och spanade upp mot skogen. Det såg ut som små lyktor men det var svårt att urskilja. Pappa(2) låg belåtet i sängen och skrockade att det var månen..

Men då är frågan, kan månen slockna?
(Vi fick aldrig veta vad det var vi sett)



Måste få citera min älskling;
"Mikaela Irene S(efternamn).
För vilken annan människa som helst säger nog inte dm orden så mycket. Men det är bara för att dom människorna inte vet det jag vet. Dom ordet betyder inget mindre än perfektion. Du är perfekt Mickis."

Om någon nu undrar över varför jag älskar henne, kan ni skjuta er själva, för det är så självklart.
Hon är bäst i världen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0