Mikaela

Snart ska jag helt seriöst anställa en fyndig rubriksättare.
Jag klarar aldrig (framförallt inte när jag är bakfull) komma
på något fyndigt, det är synd. Jag hade gillat att vara fyndig.
Tror jag.

Tillhör det inte vanligt hyffs att fråga hur en person mår
när man pratar i telefon? Får man inte dåligt samvete
av att bara bräka på om sitt eget liv och inte ens tänka
tanken på att låta den andra personen överhuvudtaget
säga hej? Ibland undrar jag vad vi har för fel.
Varför vi så naivt håller kvar på hoppet om att det finns
något gott i alla människor när vi gång på gång
får svart på vitt att vissa människor faktiskt är idioter.
Stora fula äckliga jävla illaluktande bajsidioter.
T i l l o c h m e d. Jag tror jag avreagerat mig nu.

Jag har funderat på vart gränsen går för bloggande?
Vad vill folk veta och vad vill folk inte veta?
Finns det exempelvis någon som har intresse av
vilken färg min avföring har? (jag vet att det tyvärr
finns det, ratemypoo.com) men alltså.. hur långt kan
man gå utan att skrämma folk? För alla människor
gör sjuka saker. Jag har iallafall en tro om det.
Annars blir jag rädd, om alla andra människor
är helt fullt normala och inte har något de döljer.
För isåfall är jag grovt missanpassad i den här världen
och förmodligen en smula pyskisktsjuk. Eftersom
jag har massor med saker jag aldrig skulle göra
bland folk. (Sanne och Ole-Gunnar räknas inte som
folk i det här fallet).

Robin slank just in på msn för att Altzheimer-aktigt
fråga mig vad jag ska göra på midsommar, för att
avrunda det hela med en av hans sjuka förkortingar.
Bibiz. Skulle någon annan, förutom Robin, tolka
bibiz på byebyez? Jag rodnade ett ögpnblick när jag
trodde han kallade mig babyZ. Typ som en cool porrfilmsstjärna.
Men tydligen ville han bara säga hejdå. Det var synd.
Men det är okej, för jag älskar duden iallafall.

Men som man säger i vallahoodsen.
bibiz.
(adjö)