Mikaela

Jobbet om en halvtimme.
Chillat hela dagen.
Gjorde frukost åt min karl, belönades med att
jag fick ligga i hans famn och se hela Terminator 2.
Tack!

Har egentligen allt för lite tid för att sitta här.
Ska hinna till butiken innan jobbet och köpa
cigaretter åt mig karl.
Hoppas det är den där oförskämda pojkspolingen som
sitter i kassan idag igen,
han som tvingade mig att rota igenom hela jackan efter
mitt legg, medan han satt med ett välbelåtet flin
och var råsäker på att jag var under 18 och bara
letade i fickorna för att ursäkten
"nej, jag måste ha glömt det"
skulle vara mer trovärdig.
När jag sen tillslut körde upp legget i ansiktet på honom
och skramalde ihop 66 kronor i småmynt för att ha råd
såg han inte lika belåten ut längre.
Idag ska jag betala med en sedel och ha legget i handen.
Sen ska jag tvinga honom att titta på det, även om han inte vill.

Dessutom har vi ingen öl hemma.
Fail.
Får se hur det går ikväll.
Tjingeling!

http://nebel.bilddagboken.se , dagens tema, kärlek och respekt.

Börjar jobba klockan tre idag.
Det är en bra dag, det blev en bra dag, som jag sa.
Jag har fått i mig ordentlig frukost och lunch.
Ska snart städa lite och sen kommer min karl förmodligen hem snart.
Skönt.

Nog för nu,
ville bara göra reklam för min bilddagbok, egentligen.
Tjingeling.

Jävla skit.
Hade förväntat mig en skön sovmorgon
men blir väkt av norksa män som kommer
och ska installera en värmepump.
Jävla helvettes skit.

Dålig start - Dålig dag.

Nej.
Nu får jag skärpa mig.
Kanske ska bjuda dom på kaffe?
Om dom lyckas hålla dörren stängd i
mer än en kvart.
inte lyckats ännu.
Förstår kylan i lägenheten?

Pappa fyller år idag.
Han blev jätteglad när jag ringde.
Det var bra.
Jag älskar honom högt.
Min fina, gamla pappa.

Nu ska jag dricka kaffe och ringa Sanne
och nu har jag bestämmt mig.

Det här ska bli en bra dag.
Tjingeling!

Igår  kväll när jag lagade Todd-in-a-hole till min man glömde jag smöret framme.
Såg det som en tecken.
Nu är smöret bra och rumstempererat att baka en kaka av.
Så ska baka den utlovade kakan idag, istället för igår.

Fått en bra sömn i natt.
Skönt.
Optimisten växer.

Jag blir mer och mer intresserad av vilka som läser min blogg.
Antalet unika besökare överskrider sig själv för varje dag.
Det är roligt, för jag älskar att folk läser.
Vore ännu roligare med komentarer, faktiskt.

Nu ska kakan bakas, ska bara leta fram ett recept.
Tjingeling!

För inte alls länge sedan kändes det som världen var på väg att gå under..
Jag lyssnade på allt för sorgliga kärleksbalader och satt och stirrade in i väggen
och tyckte synd om mig själv.
Jag har inga vänner. Jag är ensam och utlämnad. Jag vill hem,

Helt plötsligt, röck någon, förmodligen mitt andra jag,
tag i mig. Jag bytte till en upptempo låt och gick och satte upp
våran nya badrumshylla. Intefan blir det bättre av att sitta
och söka sympati i sitt inre och tycka att man har det värst i världen.
Framförallt inte när man har det bra.
jag har jobb, karl och underbara vänner.
(som iofs bor tusentals mil ifrån mig, men man kan inte få allt!)
Jag tackar gud för att det finns en förklaring.
Även om jag förbannar honom för att han uppfann PMS.

Jag slog migsjälv i ansiktet.
Bytte spellista.
(ja, musiken för mycket i min värld).
Reste mig, drog handen genom håret och gjorde något.
Är redan på bättre humör.
Man har det inte bättre än vad man gör det.
Skärpning nu ditt lata fanskap.

Ja, jag börjar misstänka personlighetsklyvning, schizofreni eller liknande.
Saksamma.. sålänge jag gör ngt med mitt liv.

Nu ska jag fortsätta att göra ngt vettigt.
Tjingeling!

Norge har iallafall gett mig insikt i en sak.
Allt är mycket svårare utan vänner.
Även om man inte alltid vill ha sina vänner runt sig,
vill man ha möjligheten att ha det.
När möjligheten kapas av, så är det hemskt svårt.
Jag har sån otrolig hemlängtan just nu.
Ska bli obeskrivligt skönt att komma hem och se alla.

Just nu är jag faktiskt rädd för framtiden.
Tvivel finns på framtiden.
Inte på mig och han, utan på framtiden.
Inte då som i ett emo-fall, att det inte finns någon framtid,
utan mer ett tvivel på hur den blir.
Blir den alla till lags?
Kommer den kunna levas utan att såra folk?
Bör jag sluta tänka på alla levande väsen och tänka på mig själv?
Är jag tillskillnad från många andra inte alls egoistisk?
Jag som alltid sett mig själv som en stor, fet egoist.
Jag kanske tänker för mycket på andra?
Massor med tvivel. Det är inte bra.
Jag hoppas på att det bara varit en dålig vecka.
*förbannar PMS*

Gråten är nära konstant.
Jag ber till gud för PMS.
Annars vet jag inte.. för om det börjar gå neråt.
Neråt här, utan prinsessan och prinsen..
det klarar jag faktiskt inte.
Nu rinner dom igen.
Jag ska skära ut ögonen på migsjälv.
Ha! HAHAHAH! Skrattar bäst som skrattar sist,
jävla crybaby till ögon.
(Vet att det ska vara plural, men vill inte.)

Ska baka en kaka nu.
*kastar upp*

Idag tog jag mitt förnuft tillfånga och köpte en vit, liten, superbillig brödrost!
Det är.. otroligt. Jag älskar rostat bröd.
Nu ska jag bara ner till butiken och få hem en limpa med grovt rostbröd.
Ikväll lär middagen bestå av rostat bröd med olika toppingar.
Rostat bröd med stekt svamp lär det blir.
Har en och en halv champinjon i kylen.
Jävla genmodifierade supersvampar vi hittade.

Nu ska jag umgås med min karl, om jag får kontakt.
han försöker fortfarande få igång sin dator.
Han är på godväg.. ibland är det faktiskt ström.
Just nu pratar han i telefon med en vän,
som ger honom ngn typ av support via telefon.
Hoppas han får igång den snart.
Jag är så ensam.

Tjingeling.

Har kollat på maraton av "Master Chef goes large" hela dagen.
Otroligt kul program faktiskt.
Jag älskar att se folk skapa mat.

Fick aldrig besök av O-G's vän med fru.
Snart blir vi upphämtade och ska åka hem till O-G's föräldrar på middag.
Blir mysigt.
Jag har inte ens mjukisbyxor på mig, otroligt starkt.
Är ritkigt uppklädd.


Ska dra.
tjing!

np: Britney Spears - Lucky.mp3
We love it.
Jag och min karl försöker ständigt överrösta varandra när vi
sjunger med i den underbara låten.
Det bästa av allt är att vi kan hela låten utantill.
Från början till slut.
Och nej, det är inget vi skämms över.
Go, Britney, Go!

Nu sätter Ops I did it again igång och jag känner för att dansa.
(Vill poängtera att klockan är 13.26 och jag är helt nykter.)

Idag blir det chillout.
Får besök av O-G's bästa vän med fru snart.
Känns wierd att säga "bästa vän med fru".
Min Karl är påtok för gammal.
Precis som om Robin skulle vara gift, eller Sanne?
Haha. Känns som om min och O-G's vänskapskretsar
ligger på lite olika nivåer.
Spelar ingen roll. Jag älskar Ole-Gunnar.

Sanne är bäst i världen. Vilket ni alla vet.
Ville bara påpeka det igen.
Så att ingen glömmer bort det.

idag fyller min mamma år.
hon fyller 29 i år igen.
Jag älskar henne.
Ska köpa dubbelt upp med julklappar till henne och pappis.
Eftersom jag missar deras födelsedagar.
Nu ska jag ringa henne, världens bästa mamma, och sjunga!

Fred och kärlek!
Over.

Elsa gav mig en nostalgitrip, tillbaka till NM när vi låg,
dyngraka i ett lerigt dika och sjöng denna låt..
Vi låg under stjärnorna och älskade varandra.
Lika mycket som vi gör nu.
Se och njut.. jag vet att alla njuter, tillochmed Robin.

Jag är klonad.
Jag har en dubbelgångare.
Jag har en tvilling.

Mamma, om det är något du vill säga om min födsel, bör du säga det nu.
Det var Elsa som presenterade oss.
Eller rättaresagt skickade en bild på min kloning till mig.

Det är inte vinet som talar, det är sant.
Vem är du?



Hallå?!

Hela svenska folket verkar vara i chock för att Daniel lämnade
idol igår. Ingen verkar förstå varför han åkte ut.
För att ni inte rösatade, ärthjärnor!
Kollade på ett klipp när "juryn sågar Anderas"
(önskade att de gjorde det bokstavligt, la hans styckade kropsdelar
i en pappkartong och skickade den till.. landet längst ifrån sverige.)
Efteråt försöker iallfall Andreas försvara sig själv och påstår att
ingen kan sjunga låten lika bra som han gjorde.
Tänkte nu lista upp ett par personer som skulle kunna göra det, som inte
är färdiga artister.

1. Daniel
2. Amanda
3. Marie
4. Sanne
5. Matthias
6. Peter Jihde
7. Kirsti
8. Linn
9. Jonathan
10. Alla personer som medverkat i Idol-finalerna genom åren, förutom Sam.

Deförstnämnda fem sätter jag min högra arm på gör det bättre än andreas.
Och jag sätter min vänstra arm på att alla gör det med mer känsla än andreas.
Vill också poängtera att jag är hemskt rädd om mina armar, är en viktigt del i mitt yrke.

Jag blir upprörd.
Jag hatar att blogga om idol.
Känns mainstream, men herreminhögerarm, Vinnaren av idol 2007 har åkt ut.
Kul, om Amanda ryker nästa vecka eller inte vinner, ska jag aldrig mer flytta
tillbaka till Sverige.

Som vanligt är min blogg med en smula överdrift, men min poäng är densamma.

Detta klipp gjorde min kväll.
Tack Sylvia.

 

Daniel lämnar idol?
Ungefär lika troligt som att solen lyser på natten.

Daniel skulle vinna.
Daniel är en artist.
Jag är upprörd.

Pratade just med mina fina.
Var partyt centrum ett ögonblick.
Jag trivdes som fisken i vattnet.
Jag längtar efter dem.
Åh, mina egna, fina, underbara vänner.
Kom till mig och krama mig.
Ni är bäst!

Åter till Daniel.
Hallo?!
Andreas är kvar och Daniel åker ut?
Vad röstar svenska folket efter?
Vore det tävling för storst makeover och orangast hår
hade jag förstått varför andreas var kvar.
Om det vore en tävling för stelast framträdande
och monotonast röst hade jag förstått varför andreas var kvar.
Jag tänker inte ens skriva andreas med stort a.
Han är inte värd ett stort a.
Daniel däremot är värd att caps:as.
DANIEL. Och bold:as.
DANIEL!
Herregud Sverige. Jag skämms.

Nu ska jag bedöva min saknad till mina vänner
och min upprördhet över att DANIEL fick lämna idol
med en öl.

Vartfan är min karl?

idioter. pedofiler. våldtäktsmän. whatsoever.
Jag är på bradåligt humör.
Jag är fett gladledsen.

Jag vill dansa onykter på ostabila bord och mima till 90-talsklassiker.
Jag vill kissa i min bästa väns ansikte och sova på en studsmatta.
Jag vill sitta på en höbal och dricka årsgammal folk öl och jag vill somna i en hundkorg.
Jag vill tro att jag är i rymden och disskutera frusen kycklingen en hel natt.
Jag vill ha sex i en skogsdunge och bryta upp min dörr med en kofot.
Jag vill bli penetrerad bakifrån på en korgtoalett och tjuvröka på en leksaksplats.
Jag vill dricka skamligt stora mängder tyskt vittvin och spy i en turkos toalett.
Jag vill åka på partyresa och lämna samvetet hemma tillsammans med förståndet.
Jag vill cruisa genom ett förortscentrum och lyssna på popremixen av "jag vill vara din Margareta".
Jag vill vara minderårig och bli tillfälligt adopterad för att få köpa alkohol.
Jag vill sjunga kareoke för alkolister och kineser.
Jag vill leka med en B-kändis bröstvårta och moona från en köksstol.
Jag vill köra moped i ösregn och decka på en bajamaja.
Jag vill rida naken till en hundkennel och bada med en brunsvart islandshäst.
Jag vill låtsas att jag har deckat och dricka rödvin ur ett cognacsglas.
Jag vill älska med en kvinna och cykla tills jag spyr.
Jag vill lyssna på Lars Winnerbäck och bli onykter klockan 13.00 på en måndag.

Jag vill göra allt igen, för tro det eller ej, I've did it all.

Jag saknar mina vänner idag.
Mest Sanne, Robin & Elsa.

Jag är så jävla modig.
Jag lämnade allt.
Nu sitter jag här, utan er.
Jag har fortfarande honom.
Men han fyller inte alla hål.
Jag saknar er så att tårarna rinner ikväll.
Det har dom inte gjort förr.
Jävla mens.

My greatest fear is that PMS doesn't exist and that this is my real personality

Ursäkta min tristess, men jag är ensam och har varit uppkoplad på internet i 6 timmar nu.
Inte bra med minuträknare när man får det svart på vitt.
Dock inte sutit här hela tiden.
Fan vad jag ljuger, det har jag visst.
Ska dock snart laga mat åt mig och min karl.
Love him deeply.

"Jag har nog aldrig varit så irriterad som idag.
Ord som Mord har frekvent hoppat in i mitt
huvud några gånger .. Ring mig när du kan.
Älskar dig. Puss"

"Text på tavlorna på pärrongerna:
"Pga landskamp i fotboll kör SL med
långa pendeltåg" Han som kör tåget
referar matchen direkt från radion på utmärkt
blattesvenska nästan lika bra som Arne  Hegefors!
Det är därför jag älskar det här landet!"

Favoritsmsen de senaste dagarna.
Från favoritpersonerna.

Fick ett vykort från pappa idag.
Jag älskar honom.

Matlagningsdags.
Adjö.

Med inspiration av min vän Kirill,vars blogg är otroligt värd att läsa.
Tänker jag nu lägga upp något jag skrev, just när jag kom till Norge.
Jag behövde få det ur mig, svart på vitt, för att kunna starta om på nytt.
Vilket jag kan säga att jag gjort här i Norge.

Dåså, här kommer det.

Den nakna sanningen.

Röken från cigaretten vandrar upp längs laptoppens skärm.
Då och då askar hon ut genom det halvöppna fönstret, ner på byggställningen nedanför fönstret. Askan virvlar upp i vinden och flyger iväg och landar i det regnvåta gräset. Tankar om livet strömmar genom hennes huvud. Hon sitter invirad i en vit pläd hon en gång för länge sedan fått av sin farmor. Hon fryser om tårna. Hon skakar på huvudet för att få bort den slitna luggen ur ansiktet. Den envisas med att trilla tillbaka mitt i ögonen på henne. Hon är osäker på vart livet ska ta henne. Men hon trivs ändå. Hon har tagit steget ut i världen och hoppas innerligt att den ska ta emot henne med öppna armar. Hon kurar in sig ännu mera och drar igen fönstret en aning. Nu hör hon hur regnet återigen börjar slå mot rutan och hon ler. Hon är stolt. Trots att det har regnat varje dag sedan hon kom hit, ser hon det inte som ett dåligt tecken. Hon har valt att se på det hela med positiva ögon. Efter en lång period av mörka tankar, har hon valt att sätta framgångarna framför motgångarna. Hon tänker tillbaka på det som varit.

 

Det här kommer bli bra. En helt ny plats. Ett helt nytt steg i livet. Högstadiet kommer bli bra. Jag ska skala av blygheten och växa. Skaffa nya vänner och inte längre vara osynlig. Jag har i och för sig haft det bra. Jag har alltid haft vänner och mått bra. Även om jag för mig själv alltid har varit osynlig. Så egentligen har jag ingenting att klaga över. Men har man inte problem så får man skapa sina egna. Jag har aldrig sett mig själv som vacker. Det har varit mitt problem. Eftersom jag aldrig sätt mig själv som vacker, har jag blivit osynlig för mig själv och andra. Men nu ska det bli bra. Högstadiet blir något nytt. Nytt folk och ett nytt liv. Jag ska synas.

 

Skillnaden blev inte märkbar. Man kan inte ändra en person över en natt. Även om man vill. Inte ens jag själv kan ändra den jag är. Jag försökte, men jag misslyckades. Jag förblev osynlig. Jag skaffade nya vänner. Jag träffade nya personer som jag vill se som mina vänner, redan första dagen i mitt nya liv. Jag skrev ner det. Berättade för mig själv och för min svenska lärare. De här personerna tyckte jag om. Jag ljög lite också. Det har jag alltid varit bra på. Jag vill få folk runt omkring mig, vare sig det står mig nära eller inte, att tro att mitt liv är så som jag vill ha det, inte som det är. Jag ljög och skrev att jag hade fått bra kontakt med personer som jag egentligen bara drömde om att ha kontakt med. Det gjorde inget. Svenskaläraren skulle aldrig få veta. Ingen skulle få veta och kunde jag få folk omkring mig att tro på mig, så kunde jag snart också tro på det själv.

Jag höll ihop med de få jag kände sen tidigare. Lärde även känna en ny tjej. Hon var galen men hemskt snäll. Hon hade alltid humöret på topp. Jag tror det var en fasad. Fast det gjorde inte så mycket. Hon fick oss andra att le. Det var huvudsaken då. Hon gjorde dagarna roliga. Hennes spralliga humör och glada utåt var det vi såg och det var det vi nöjde oss med. Efter en period i högstadiet började en annan gammal vän till mig i min klass. Jag har alltid tyckt om henne. Jag var glad över att hon skulle börja. Men det blev inte som jag hade tänkt. Hon kom och hon tog. Våran solstråle blev hennes solstråle. Det var inte konstigt. De var så lika att man kunde räknat ut det på förhand. De passade som handen i handsken. De älskade varandra. De gjorde allt. De var bästa vänner. Dagarna var fortfarande ljusa, även om man bara fick se ljuset från utsidan. Som om man tittade på det utifrån, även fast man var med, hela tiden. Jag blev genomskinlig, om möjligt ännu mera osynlig. Men det syntes inte och det gjorde inget. För fasaden utåt var ogenomtränglig. Ingen viste om mitt osynliga jag. Inte ens jag själv under vissa perioder. Jag trivdes med mig själv, även fast jag inte var vacker. Efter två år i högstadiet kom en flicka in i mitt liv som senare skulle ändra på allt. Hon var vacker. Hon tog emot mitt osynliga jag med en utsträckt, öppen hand och välkomnade mig in i hennes liv. Under denna period fanns även han. Han den där speciella som alltid dyker upp i allas liv. Han lärde mig att leva. Han uppskattade mig för den jag var. Precis som hon gjorde, hon den vackra, älskande prinsessan. Jag levde ett underbart år. Jag hade han i mitt liv och jag hade henne. Av och till blev det små bråk hit och dit, men aldrig så pass stort att det kom i mellan oss. Mig och Han. Mig och Henne. Vi älskade. Jag älskade dem båda. På olika plan. Han var min, bara min och jag älskade honom över allt annat. Han var min första, på alla sätt. Han var så mjuk och förstående. I mina ögon var han allt på jorden och lite till. Han gav mig den kärlek jag behövde för att färgläggas. Han målade mig som en tavla. Han älskade mig. Hon. Hon gav mig styrkan i allt. Hon älskade mig. Alla snesteg jag än tog så fanns hon där, lika vacker och välkomnande som alltid och hon älskade mig. Hon fyllde i de konturer som han missade och gjorde mig fullständig. Jag älskade allt. Jag levde. Jag var fjorton år. Men det underbara året tog slut. Efter tretton underbara månader försvann min konstnär ur mitt liv och mina färger bleknade. Konturerna hade jag kvar. Men jag kände mig återigen osynlig. Den tolfte september var första gången jag skadade mig själv för att slippa känna den smärta som då plågade mig på insidan. Jag var egoistisk. Jag sökte uppmärksamhet för att återigen hitta någon som ville fylla i mina färger. Jag träffade flertalet killar och män för att fylla den tomhet som skapades efter honom. Han hade varit mitt allt. Jag ville ha allt igen. Jag sökte efter kärleken. Jag skadade mig själv för uppmärksamhetens skull och för att slippa känna smärtan. Min mamma upptäckte såren. Hon grät. Torkade sina frustrerade tårar på en rödrutig kökshandduk. Jag fick uppmärksamheten men var inte nöjd. Jag vill ha mer, jag vill ha allt. Jag fortsatte i smyg för det tog på mig att min mamma grät. Jag ville inte ha uppmärksamheten från henne. Jag vill ha den från någon. Någon som kunde göra mig hel. Jag hatade mig själv. Jag var så äcklad av tanken på vad jag höll på med. Oseriösa människor kom in i mitt liv och sårade mig och sakta men säkert bröts jag ner till ingenting. För mig fanns jag inte. Jag äcklades av mig själv och för mig kunde jag själv lika gärna sluta existera. Övervägde aldrig att ta mitt liv. Har aldrig varit så pass egoistisk. Men jag blev desperat. Jag blev kontrollerad av mina känslor. Jag kände ett ständigt behov av att vara behövd och uppskattad. Kände jag mig inte uppskattad gjorde jag allt för att folk skulle se på mig, bry sig om mig och älska mig. Periodvis stängde jag in mig helt. Jag låste in mig hemmet. Fortsatte ljuga för folk runt omkring mig. Det hände att jag slog huvudet så pass hårt i väggen att jag fick enorm huvudvärk och bulor bara för att det skulle vara trovärdigt och övertygande nog för att kunna stanna hemma och slippa måla upp min egen drömfasad för omvärlden. Av och till gömde jag mig bara. Gick ut, gick mot bussen, kände hur mörkret trängde sig på och vände om, satt och lurade tills huset var tomt och smög in igen och bara låg och väntade ut dagen. Det var en mörk period som bara slöt sig tätare omkring mig. Jag fortsatte med mitt beteende och träffade kille efter kille och lät mig användas. Efteråt kunde jag gå hem och gråta bara för att tanken på det som skett äcklade mig. Men jag visade det inte för någon. Utåt sätt skämtade jag om mig själv och kallade mig ord som sexmissbrukare och villig liten slyna. Inombords ville jag duscha i timtals. Jag ville låsa in mig och aldrig mer komma ut. Jag kände mig minst och oviktigast i världen. För alla. Min fasad började krackelera. Hon fanns alltid där. Men hon visste inte allt. Jag ljög för henne av och till. Även fast hon fyllde i mig och älskade mig, ljög jag för henne. Jag sa att jag mådde bra. Jag sa att jag hade migrän, feber eller yrsel. Jag vet inte om hon någonsin gick på det. Jag tror inte det. Eller kanske, det är oviktigt nu, men då var det viktigaste av allt att även hon skulle se mig som starkast på jorden. Jag ville inte vara till besvär men samtidigt ville jag ha uppmärksamhet. Jag började tröstäta. Jag insåg snart att av att äta mådde jag bättre. Jag kunde trycka i mig allt jag hittade, bara för att slippa känna ensamheten. Maten blev min bästa vän och värsta fiende. För efter jag ätit mådde jag ännu sämre. Jag kände mig ännu mera äcklad av mig själv. Nu var jag inte bara ful och osynlig, jag var fet. Ångesten som kom efter varje måltid blev starkare och starkare för varje gång. Vad som skedde sen är nu självklart. Men då såg jag det inte. Det kom nog som en chock när jag väl insåg vad som skedde. Jag skaffade mig kontroll. Maten blev det jag både kontrollerade och föll handlöst för. Det började oskyldigt, på ett sätt. Bara efter jag tryckt i mig onödigheter i min ensamhet körde jag fingrarna i halsen, för att slippa ångesten över hur extra kilon la sig överallt. Men med tiden kunde jag inte sluta fixera och efter varje måltid kände jag mig äcklad av mig själv. Kontrollbegäret växte fram mer och mer. Jag berättade det inte för någon. Det var min kontroll. Ingen behövde veta. Snart insåg jag dock att detta var ohållbart, precis som allt annat i det dåvarande livet. Min enda fasta punkt var hon. Den vackra prinsessan. Hon fick veta. Smärtan i henne då var ohållbar. Jag ångrade mig i samma stund. Hon visste vad jag gick igenom. Hon älskade mig och ville inte att jag skulle behöva genomlida det. Hon gjorde allt för mig, precis som vanligt. Jag behövde fortfarande uppmärksamhet. Även fast jag nu fick den från flera håll, från henne, från familj och från två till. Två som alltid funnits i mitt liv men som nämns allt för lite. Jag tror det är för att vi aldrig pratar om det så, pratar om hur viktiga vi är för varandra, det är något vi bara vet. Jag kallar dem för Kungen och Pärlan. Kungen var min dåvarande förebild, utöver prinsessan. Hon var allt jag ville vara. Stark, självsäker och vacker. Obeskrivligt vacker. Det vackraste man kan föreställa sig, lika vacker som prinsessan. Hon fanns alltid där, även om tidsdistansen mellan våra möten blev långa, var det alltid samma sak. Precis som med Pärlan. Hon var mig. Hon var i mig, konstant. Hon var stark. Jag avundades henne. Hon klarade sig igenom saker med lätthet och var alltid glad när vi träffades. Även om det kan ha varit en fasad, så valde jag att inte se det. Nu tror jag att alla människor bygger upp fasader och har ett svagare inre än vad de visar upp, men då såg jag inte fasader. Då såg jag bara alla dessa vackra, stöttande personerna jag hade runt mig och allt jag kunde göra, var att avundas de. Det äcklade mig, det med. Att jag inte klarade av att se på dem som de underbara vänner som de faktiskt var. Avundsjukan, kontrollbegäret och osynligheten släckte ner i stort sätt alla lampor i mitt liv. Jag hade slutat existera för mig själv.

Den hemska perioden i mitt liv om kallades högstadiet var över och jag hade klarat mig igenom den mörka stigen på något underligt sätt. Återigen fick jag för mig att ändra universum. Mitt universum. Gymnasiet stod framför mig och jag skulle övervinna allt och fylla i mig själv. Jag hade mina tre stöttepelare i ryggen, de som hjälpt mig genom motvinden och prinsessan var med mig på min sida. Varje dag skulle spenderas tillsammans. Det kunde inte gå fel. Det gjorde det inte heller. Allt det nya, vuxna, fick mig att se på saker från andra perspektiv. Allt var bra. Livet var bra. I ca 1 månad. När alla nya intryck hade sjunkit in på plats så trillade alla stjärnor ner från himlen. Jag hade slutat upp med dumheter som att stoppa fingrarna i halsen, skära mig själv och ljuga för folk. Avundsjukan var långt, långt borta och jag var istället stolt över att ha dem tre som mina närmsta vänner. Men så hände något. Nya personer kom in i mitt liv och rörde runt. Då framförallt en person, som jag vill kalla kameleonten. Hon var glad. Hon fick mig att le och skratta som aldrig förr. Jag och prinsessan blev plötsligt tre. Det blev vi tre. Vi hade kul, underbart kul och skrattade oss igenom dagarna. När jag kom hem ville jag kräkas. Jag vill försvinna eller skruva tillbaka till mitt år som fjortonåring. Hon kvävde mig. För kameleonten var allting enkelt. Hon älskade allt, som skedde på hennes villkor. Självklart skedde det på hennes villkor. Jag var allt för konflikträdd och prinsessan stod henne nära, hemskt nära. De älskade varandra. Jag älskade dem. De älskade mig. Men jag föll. I dagboksinlägg efter dagboksinlägg skrev jag om min avsky mot kameleonten. Hur hon tog min prinsessa och jag var helt säker på att hon gjorde allt för att ta henne ifrån mig. Jag var bombsäker på att det var hennes plan. Självklart var det så. För att hon ville bli min vän och älska mig, var otänkbart. Det vara bara min trio som ville det och de ville det bara eftersom det alltid hade varit så. Mina tre år med prinsessan och resterande liv med kungen och pärlan var allt. De var hela mitt liv. Mitt liv började som fjortonåring. Jag hatade henne av och till. Jag njöt av att slippa umgås med henne och jag fruktade morgondagen då jag visste att jag var tvungen att bygga upp min fasade kring det mörka rum som jag levde i ännu starkare för att klara av en dag med kameleonten. För i hennes ögon var det otänkbart att livet inte var en dans på rosor. Jag hatade hennes såkallade problem som ältades i timmar. Henne skulle vi lyssna på men om jag någon dag inte log eller skrattade när hon var med, skulle jag sluta vara deppig. Jag förstår henne nu. Hon visste inte och hon vet nog inte än idag. Hon tryckte ner mig under jorden och jag, som nyss börjat skifta i grått, försvann åter igen ut i osynligheten. Sen kom prinsen, räddaren i nöden. Hade han kunnat rida slår jag vad om att han skulle galopperat in i mitt liv på en vit springare. Nu kom han i ett par vita skor istället. Han var den första mannen som tog emot mig, utan att vilja använda mig. Jag kände mig uppskattad. Han började sakta men säkert, med hjälp av prinsessan fylla på mig med ljus. De hjälptes åt att byta glödlampor. Jag kunde anförtro hela mitt liv åt honom. Han fick veta det mesta om mig. Vi kunde göra allt, för vi var bara kompisar, han och jag. I det här stadiet hade båda prinsessan och prinsen förstått att jag inte mådde bra, på en psykisk nivå. Prinsessan försökte av och till att få mig att gå och prata med någon. Hon var hjälplös och började själv tappa kontrollen och hon kunde inte hjälpa mig. Jag irriterade mig så innerligt på henne. Att hon ville skicka iväg mig och sluta älska mig. Hon orkade inte med mig mera, hon hatade mig. Jag byggde upp murar höga som höghus för att ingen skulle se vad som skedde på insidan. Då var min plan idiotsäker. Kunde jag lura andra, skulle jag snart lura mig själv igen, som så många gånger förr. Men jag vet att både prinsen och prinsessan visste hur jag mådde. Jag hade egentligen gett dem nyckeln till muren för länge sedan, utan att jag själv hade insett det. De fanns på insidan med mig och ville inget annat än att hjälpa. Resten av världen gick omkring ovetandes. De skulle aldrig få veta om mitt mörker. Till slut fick prinsessan nog. Hon avvisade mig och jag grät i timmar. Tillslut tog jag mig i kragen och gjorde något jag borde ha gjort för länge sedan. Jag gick och pratade med en helt främmande människa. Första timmarna satt jag mest där. Ihop krupen och vågade inte säga ett ord. Ville inte bli dömd. Ville inte bli klassade som psykiskt sjuk. Till slut gjorde jag något som gjorde mig själv otroligt stolt. Jag öppnade upp mig, för denna helt främmande människa och berättade om mitt mörker. Berättade om mina fasader och om mitt mörka liv. Det hjälpte mig. Jag fick hemläxor där jag skulle lära mig att uppskatta mig själv. Jag gjorde dem aldrig men bara av att hon inte såg på mig som en psykiskt sjuk människa, även fast jag berättat allt, gjorde allt. Jag började sakta men säkert klättra uppåt. Jag lärde mig att leva igen, på egenhand denna gång. Jag hade hjälp av mina fyra och jag hittade en del glädje i andra människor av och till. Hittade personer som inte bara var ute för att använda mig. Personer som kunde tänka sig att både använda mig, men även umgås med mig. Personer som kunde tänka sig att sitta och prata med mig om oviktiga saker. Det hjälpte. Personer började måla från olika håll och avskyn mot kameleonten bleknade. Jag förstod att hon ville väl, även fast hon visade det på de mest otänkbara sätt. Livet lekte. In i mitt liv kom en ny person. Madicken. Hon var genomsnäll. Hon var snäll personifierad och hon var den sista pusselbiten som föll på plats för att fullborda mitt liv. Nu hade jag allt jag kunde begära. Pärlan, Kungen, Prinsessan, Prinsen, Kameleonten och Madicken. De sex personerna skapade den personen som jag senare landade i. Vilket jobb de gjorde sen. De murade mig från grunden på nytt och gav mig livet tillbaka. Jag önskar jag kunde komma på ett sätt att tacka dem. Jag tror inte det går. Det spelar ingen roll. De har mig och jag har dem. Och jag älskar dem. Och de älskar mig.

Gymnasiet tog slut och livet tog nya vändningar. Vart vi alla skulle ta vägen var oklart. Jag och prinsessan hoppade ut på djupa vatten och åkte till Norge över sommaren för att jobba. Vi lämnade allt och åkte. Ut på en resa som fick våra liv att skaka. Allt var nytt och spännande och vi hatade och älskade allt på en gång. I Norge fann vi saker vi aldrig kunnat drömma om. Erfarenheterna jagade efter oss och vi växte som individer och personer. Tillslut älskade vi allt. Till och med de mörka, skitfula gardinerna som hängde i vår tillfälliga lägenhet. I Norge hittade jag mig själv och med det, fann jag även kärleken. Jag hittade honom. Han som gjorde varje dag till en solstråle. Det började oskyldigt, jag som vanligt lät mig användas. En ovana som jag inte hade blivit av med ännu. Det utvecklades till något mer men vi båda intalade oss om att vi bara använda varandra, inget annat. Nu på efterhand vet jag att jag tyckte om honom redan från första gången vi stötte in i varandra i dörren till omklädningsrummet. Vi snuddade vid varandra, han var på väg ut, jag var på väg in. Nu vet jag att det skedde redan då, men det visste jag inte då. Efter en tid blev vi officiella. Det var ett steg som jag tyckte var underbart. Han satte mig högt uppe i himlen och behandlade mig som en prinsessa. Det bästa av allt var att prinsessan accepterade honom. Hon såg på mig att jag var upp över öronen förälskad, även fast jag klart och tydligt förklarade att vi bara använde varandra. Men hon visste. Och hon lät mig falla djupare och längre ner i kärlekens hav och jag älskar henne obeskrivligt för det. Han blev min och efter ett tår fyllt farväl återvände jag till Sverige. Saknaden kramade om mitt hjärta och jag ville tillbaka. Efter en tid i Sverige bestämde jag mig, återigen med hjälp av prinsessan, att ta med mig mitt liv och åka tillbaka. Till kärleken och till landet jag förälskat mig i. Så jag packade ihop mitt 18 åriga liv i en svar resväska och åkte iväg.

Nu sitter jag här, utan prinsessa, utan prins, utan kung, utan pärla, utan kameleont och utan Madicken. Och jag mår så otroligt bra. Jag är stolt, glad och lycklig. Jag lever mitt liv fullt ut och har det precis som jag vill ha det. Klart jag inte hade klagat om min 6 kant av lycka hade bott i huset intill istället för i landet bredvid, men jag vet att de finns kvar och det är allt som betyder något. Jag vet vart jag har dem, jag har de innanför murarna. Och nu för tiden är det murarna som är osynliga, inte jag.

Cigaretten har brunnit ut och hon viker ihop laptoppen. Nog för nu, tänker hon med ett leende på läpparna. Det är en dag i morgon också, som mamma alltid brukar säga.

 

 

Om någon orkar läsa, släng iväg en komentar.
För mig betyder den mycket.
Men tål negativkretik - så länge det finns en bas för det negativa. Resten skiter jag i.

Winnerbäck spelar idag.
I Sverige.
Jag är i Norge.
Sanne ska gå.
Jag är inte bitter.
BARA HELVETTESJÄVLAJÄTTEAVUNDSJUK!
Men det är okej.. unnar dig det.
Sålänge du fotar, filmar, ljudinspelar hela skiten och har.. har kul!
Jag älskarej vännen, jag saknar dig som en galen person saknar sin tvångsjacka.
Det låter bättre på engelska, men jag kan inte stava.
För jag är uppfostrad av vargar.

Nu ska jag ringa Pax.
Adjö!

Jag är alltid trött.
Så jävla sliten topic.
Jag måste skaffa mig intressantare saker att skirva om.
Jag har kommit på, att om jag är osäker på ett svar, som någon frågar mig om,
men inte vill medge det, fejk-gäspar jag.
Otroligt störande. Dålig ovana. Måste bort.

Jag ska äta potatismos med kött idag.
Eller det kanske är potatissoppa.
Jag vet inte, och jag bryr mig inte märkbart.
Det såg gått ut på förpackningen.

Nu ska jag göra ngt vettigt, kanske filma min lägenhet
och lägga upp på youtube.
Fått många förfrågningar om det.

Säger du möggel eller möögel?

Känns som jag har sovit mig igenom halv mitt liv.
Har vaknat ca 100000000 gånger av oklara anledningar och varje gång
blivit irriterad på att jag inte få gå upp ännu, för att klockan är för lite.
När jag väl vaknar, vid en bra tid att stiga upp, har jag så ont i ryggen att
jag inte kommer upp, somnar om igen och vaknar halv 12
och känner mig helt jävla död.

Jag hatar att sova dåligt.
Skyller allt på polackerna, även fast dom varit tysta istortsätt hela tiden.
Tror dom har skicka negativ energi genom taket hela natten.
DAMN YOU!

Ska försöka äta ngt innan jag går till jobbet.
Allt för nu.

Tack till amna som hjälpte mig med bloggtoppen loggan.
Sitter där och är vacker nu.

Idag har jag inte gjort något alls.
Satte igång en diskmaskin och spenderat resten av tiden här.
Snart kommer min karl hem, ska bli skönt.

Gjort ett robinmedly på bilddagboken.
Han blev glad och sa att han älskade mig mest av allt i hela världen.
(Han sa nästan det iallafall..)

Nu ska jag fortsätta göra ingenting.
Tjingeling.

Idag tänker jag inte göra någonting.
Förutom möjligen göra golvet i sovrummet synligt.
Det är trotsallt ett av dom finaste golven vi har.
Min karl slutar jobba halv fyra och kommer då hem och älskar (med) mig.

Polackerna har varit tysta den här morgonen, men nu börjar det.
Ska inte klaga, fick sova nästan ostört fram till klockan 11.

GRATTIS ROBIN PÅ 20 ÅRS DAGEN!
Min lilla favoritgrabb blir 20 idag.
Jag älskar dig och är faktiskt lite
ledsen att jag inte kan vara hemma på
din dag, men tar igen det med extra mycket
julklappar! :*
 


allt för nu, pratar med sanne, bajsapor.

Jag har mitt livs bästa bakfylla.
Efter ett par timmar med yrsel och en kvart med huvudvärk känner jag mig nu som ny.
Lite seg, men det är nog pågrun av polackernas musikintresse och inte pågrund av mitt alkoholintag igår.

Gårdagen var mycket trevlig.
Började lugnt och spårade sen ur lite lagom.
Morten som aldrig dansar fångades på film när han underhåller sig själv, sittandes och dansandes i en av våra fotöljer och självfallet har kameran snappat upp lite incest mellan Ole-Gunnar och Birger.
Mitt mål med att få Rolf-Kristian på lyset klappade igenom ordentligen och efter en stilla öl, på den egentligen stängda nattklubben, försvann han plötsligt med ett hastigt "hade!". Det gör inget. Det var mycket trevligt.

Idag är dock första gången som jag hatar att jag hade min kamera på fest.
Var helt säker på att jag hade hela kvällen ihoppusslad och kom ihåg allt.
Trodde att jag inte tog några bilder efter att vi kom hem från byn.
Ack så fel jag hade, det är minst lika många bilder tagna efter bybesöket som innan. SKAM!
Jag har inte ett minne av att Morten dansade, tackar dock kameran för att han påminnde mig om det.
Har inte heller ngt minne av att min karl deckade med en cigarett i munnen på vardagsrumsgolvet.
Haha, det är nästan värre och tro att man kommer ihåg allt och sedan upptäcka att man inte alls gör det än att vakna upp med ett stort svart hål. När slaget kommer och man inser att det är stora bitar som saknas, så tar det håradre än när man inte minns ngt alls. Anser iallafall jag.

Ska komma mig till jobbet om ca 1 timme.
Ska försöka handla innan det också.
Min sambo som sovit halva dagen tar inte det långa benet först och har lite problem med att få tummen ur röven. Men just nu är han iallfall i duschen, så vi hinner nog. :)

Ska ta och klä på mig acceptabla "gå-och-handla"-kläder nu.

Och jag har kommit fram till att jag tycker det är synd.
Även fast jag aldrig riktigt kunde placera dig, fanns det ljus med dig.
Det är synd att det blev som det blev.
Fakitkst.

Allt för nu.

*knackknackknackknackknackknackknackknack*
Mitt i natten, 04.20 för att vara mer exakt, väcktes vi av hysteriska knackningar på dörren.
O-G går upp för att checka läget.
Öppnar dörren och utanför står 4 snorpackad pojkspolingar och undrar om Morten är hemma.
Ja, för Morten bor här, fortfarande. INTE!!!!1111
När min karl snällt förklarat att Morten inte bor här längre och att dom bör hålla ljudnivån lite lägre med tanke på att det bor flera människor i huset frågar dom, hel ogenerat, om vi har ngt att dricka, som dom kan få. (?!).
Vem har mage att fråga om alkohol, halv 5 på morgonen, efter att ha väckt upp helt främmande människor?
Dagens ungdommar alltså! *otroligt gammal och bitter*

Vaknade senare, vid 11 snåret av att mina älskade polska grannar, spelade hög musik.
Gick upp och efter en stund började de återigen dammsuga.
Whatsup?!
Tror dock på Sannes idé om deras städmani.
Pågrund av mina och o-g's nattliga äventyr (HEHE) så tror polackerna att synderna sätter sig i deras golv, därav dammsuger dom så flitigt, sen gick Sanne dock överstyr och påstod att de kastade vigvatten och offrade getter och att jag skulle akta mig för att det snart skulle börja droppa getblod från taket.. Kanske inte.. men det där om att städa bort synderna låter faktiskt ganska logiskt. Jag är en sådan synderska! ;>
Tycker lite synd om mina polska grannar, ibland.. Det gör inget, för jag slår vad om att dom inte bryr sig ett skit om att jag väcks varje morgon klockan 6 av deras mobilalarm som viberar på deras golv/mitt tak. Antingen mobilarlarm eller vibrerande dildo. Saksamma.. jag väcks iallfall. :(



Nu ska jag och min karl göra ngt vettigt, såsom dammsuga och tvätta kläder.
Ikväll blir det dricka med Morten och Roffe. :( Haha, han heter inte Roffe, och kallas inte heller för Roffe, men jag orkar inte skriva Rolf-Kristian, så jag kallar honom Roffe här, i smyg, när han inte vet.
ROFFE ROFFE ROFEE!

Adjö.

Någon som kan hjälpa mig att få in deras banner på länklistan? :(

Världens värsta morgon.
Vaknade av att polackerna i vången över dammsög.
"Imorgon ska jag gå upp klockan 6 och dammsuga taket" var min första tanke.
Om jag gör det, återstår att se.

Är på mycket bättre humör nu.
Fått i mig frukost och både pratat med Sanne, pappa och Johan i telelfon.
Känns alltid bättre när man har haft konakt med hemma.
Ska tillbringa dagen på rema 1000 och inhandla mat och onödigheter
för min karls pengar. Han lämnade sitt visa-kort till mig i morse.
Hemskt okej, jag älskar pengar, framförallt någon annans.
Men med risk av girighetsslag i gärnan funderar jag på att skriva en inköpslista.
Om jag sen följer den till punkt och pricka kommer jag inte att slösa för mycket.
Helt okej. Även fast jag inte trivs med att gå runt med en lista med saker jag måste köpa.
Älskar spontanshopping, bland det bästa jag vet.

Ska ta klart min frukost, avbröt den när Sanne ringde.
Har halva knäckebrödet kvar och säkerligen en del juice.
Jag älskade min frukost och eftersom jag är fruktansvärt nöjd med den,
ska jag skriva upp här, vad det var. *harklar mig*

1 glas granatäppeljuice inhållandes granulater.
2 möllers total
1 skiva havreknäckrebröd med ost och gurka.
1 skål melonyoughurt med energimüssli
1 clementin
1 kopp te.

TADAAAAA!
Adjö.

ha, jag ÄLSKAR den här reklamen.



och så älskar jag..

"Jag sitter och dricker vin ur ett cognacglas!"
"men.. det kan du ju inte göra!"
"Men.. jag har ju inget vinglas.."
"jamen.. du ka ju inte dricka idag, drunkie!"

Åh, godnatt!

är jag nu tillbaka här.
och jag tänker stanna.
trivdes egentligen aldrig med bloggspot.
heh, I love you, blogg.se