Med inspiration av Kirre.

Med inspiration av min vän Kirill,vars blogg är otroligt värd att läsa.
Tänker jag nu lägga upp något jag skrev, just när jag kom till Norge.
Jag behövde få det ur mig, svart på vitt, för att kunna starta om på nytt.
Vilket jag kan säga att jag gjort här i Norge.

Dåså, här kommer det.

Den nakna sanningen.


Röken från cigaretten vandrar upp längs laptoppens skärm.
Då och då askar hon ut genom det halvöppna fönstret, ner på byggställningen nedanför fönstret. Askan virvlar upp i vinden och flyger iväg och landar i det regnvåta gräset. Tankar om livet strömmar genom hennes huvud. Hon sitter invirad i en vit pläd hon en gång för länge sedan fått av sin farmor. Hon fryser om tårna. Hon skakar på huvudet för att få bort den slitna luggen ur ansiktet. Den envisas med att trilla tillbaka mitt i ögonen på henne. Hon är osäker på vart livet ska ta henne. Men hon trivs ändå. Hon har tagit steget ut i världen och hoppas innerligt att den ska ta emot henne med öppna armar. Hon kurar in sig ännu mera och drar igen fönstret en aning. Nu hör hon hur regnet återigen börjar slå mot rutan och hon ler. Hon är stolt. Trots att det har regnat varje dag sedan hon kom hit, ser hon det inte som ett dåligt tecken. Hon har valt att se på det hela med positiva ögon. Efter en lång period av mörka tankar, har hon valt att sätta framgångarna framför motgångarna. Hon tänker tillbaka på det som varit.

 

Det här kommer bli bra. En helt ny plats. Ett helt nytt steg i livet. Högstadiet kommer bli bra. Jag ska skala av blygheten och växa. Skaffa nya vänner och inte längre vara osynlig. Jag har i och för sig haft det bra. Jag har alltid haft vänner och mått bra. Även om jag för mig själv alltid har varit osynlig. Så egentligen har jag ingenting att klaga över. Men har man inte problem så får man skapa sina egna. Jag har aldrig sett mig själv som vacker. Det har varit mitt problem. Eftersom jag aldrig sätt mig själv som vacker, har jag blivit osynlig för mig själv och andra. Men nu ska det bli bra. Högstadiet blir något nytt. Nytt folk och ett nytt liv. Jag ska synas.

 

Skillnaden blev inte märkbar. Man kan inte ändra en person över en natt. Även om man vill. Inte ens jag själv kan ändra den jag är. Jag försökte, men jag misslyckades. Jag förblev osynlig. Jag skaffade nya vänner. Jag träffade nya personer som jag vill se som mina vänner, redan första dagen i mitt nya liv. Jag skrev ner det. Berättade för mig själv och för min svenska lärare. De här personerna tyckte jag om. Jag ljög lite också. Det har jag alltid varit bra på. Jag vill få folk runt omkring mig, vare sig det står mig nära eller inte, att tro att mitt liv är så som jag vill ha det, inte som det är. Jag ljög och skrev att jag hade fått bra kontakt med personer som jag egentligen bara drömde om att ha kontakt med. Det gjorde inget. Svenskaläraren skulle aldrig få veta. Ingen skulle få veta och kunde jag få folk omkring mig att tro på mig, så kunde jag snart också tro på det själv.

Jag höll ihop med de få jag kände sen tidigare. Lärde även känna en ny tjej. Hon var galen men hemskt snäll. Hon hade alltid humöret på topp. Jag tror det var en fasad. Fast det gjorde inte så mycket. Hon fick oss andra att le. Det var huvudsaken då. Hon gjorde dagarna roliga. Hennes spralliga humör och glada utåt var det vi såg och det var det vi nöjde oss med. Efter en period i högstadiet började en annan gammal vän till mig i min klass. Jag har alltid tyckt om henne. Jag var glad över att hon skulle börja. Men det blev inte som jag hade tänkt. Hon kom och hon tog. Våran solstråle blev hennes solstråle. Det var inte konstigt. De var så lika att man kunde räknat ut det på förhand. De passade som handen i handsken. De älskade varandra. De gjorde allt. De var bästa vänner. Dagarna var fortfarande ljusa, även om man bara fick se ljuset från utsidan. Som om man tittade på det utifrån, även fast man var med, hela tiden. Jag blev genomskinlig, om möjligt ännu mera osynlig. Men det syntes inte och det gjorde inget. För fasaden utåt var ogenomtränglig. Ingen viste om mitt osynliga jag. Inte ens jag själv under vissa perioder. Jag trivdes med mig själv, även fast jag inte var vacker. Efter två år i högstadiet kom en flicka in i mitt liv som senare skulle ändra på allt. Hon var vacker. Hon tog emot mitt osynliga jag med en utsträckt, öppen hand och välkomnade mig in i hennes liv. Under denna period fanns även han. Han den där speciella som alltid dyker upp i allas liv. Han lärde mig att leva. Han uppskattade mig för den jag var. Precis som hon gjorde, hon den vackra, älskande prinsessan. Jag levde ett underbart år. Jag hade han i mitt liv och jag hade henne. Av och till blev det små bråk hit och dit, men aldrig så pass stort att det kom i mellan oss. Mig och Han. Mig och Henne. Vi älskade. Jag älskade dem båda. På olika plan. Han var min, bara min och jag älskade honom över allt annat. Han var min första, på alla sätt. Han var så mjuk och förstående. I mina ögon var han allt på jorden och lite till. Han gav mig den kärlek jag behövde för att färgläggas. Han målade mig som en tavla. Han älskade mig. Hon. Hon gav mig styrkan i allt. Hon älskade mig. Alla snesteg jag än tog så fanns hon där, lika vacker och välkomnande som alltid och hon älskade mig. Hon fyllde i de konturer som han missade och gjorde mig fullständig. Jag älskade allt. Jag levde. Jag var fjorton år. Men det underbara året tog slut. Efter tretton underbara månader försvann min konstnär ur mitt liv och mina färger bleknade. Konturerna hade jag kvar. Men jag kände mig återigen osynlig. Den tolfte september var första gången jag skadade mig själv för att slippa känna den smärta som då plågade mig på insidan. Jag var egoistisk. Jag sökte uppmärksamhet för att återigen hitta någon som ville fylla i mina färger. Jag träffade flertalet killar och män för att fylla den tomhet som skapades efter honom. Han hade varit mitt allt. Jag ville ha allt igen. Jag sökte efter kärleken. Jag skadade mig själv för uppmärksamhetens skull och för att slippa känna smärtan. Min mamma upptäckte såren. Hon grät. Torkade sina frustrerade tårar på en rödrutig kökshandduk. Jag fick uppmärksamheten men var inte nöjd. Jag vill ha mer, jag vill ha allt. Jag fortsatte i smyg för det tog på mig att min mamma grät. Jag ville inte ha uppmärksamheten från henne. Jag vill ha den från någon. Någon som kunde göra mig hel. Jag hatade mig själv. Jag var så äcklad av tanken på vad jag höll på med. Oseriösa människor kom in i mitt liv och sårade mig och sakta men säkert bröts jag ner till ingenting. För mig fanns jag inte. Jag äcklades av mig själv och för mig kunde jag själv lika gärna sluta existera. Övervägde aldrig att ta mitt liv. Har aldrig varit så pass egoistisk. Men jag blev desperat. Jag blev kontrollerad av mina känslor. Jag kände ett ständigt behov av att vara behövd och uppskattad. Kände jag mig inte uppskattad gjorde jag allt för att folk skulle se på mig, bry sig om mig och älska mig. Periodvis stängde jag in mig helt. Jag låste in mig hemmet. Fortsatte ljuga för folk runt omkring mig. Det hände att jag slog huvudet så pass hårt i väggen att jag fick enorm huvudvärk och bulor bara för att det skulle vara trovärdigt och övertygande nog för att kunna stanna hemma och slippa måla upp min egen drömfasad för omvärlden. Av och till gömde jag mig bara. Gick ut, gick mot bussen, kände hur mörkret trängde sig på och vände om, satt och lurade tills huset var tomt och smög in igen och bara låg och väntade ut dagen. Det var en mörk period som bara slöt sig tätare omkring mig. Jag fortsatte med mitt beteende och träffade kille efter kille och lät mig användas. Efteråt kunde jag gå hem och gråta bara för att tanken på det som skett äcklade mig. Men jag visade det inte för någon. Utåt sätt skämtade jag om mig själv och kallade mig ord som sexmissbrukare och villig liten slyna. Inombords ville jag duscha i timtals. Jag ville låsa in mig och aldrig mer komma ut. Jag kände mig minst och oviktigast i världen. För alla. Min fasad började krackelera. Hon fanns alltid där. Men hon visste inte allt. Jag ljög för henne av och till. Även fast hon fyllde i mig och älskade mig, ljög jag för henne. Jag sa att jag mådde bra. Jag sa att jag hade migrän, feber eller yrsel. Jag vet inte om hon någonsin gick på det. Jag tror inte det. Eller kanske, det är oviktigt nu, men då var det viktigaste av allt att även hon skulle se mig som starkast på jorden. Jag ville inte vara till besvär men samtidigt ville jag ha uppmärksamhet. Jag började tröstäta. Jag insåg snart att av att äta mådde jag bättre. Jag kunde trycka i mig allt jag hittade, bara för att slippa känna ensamheten. Maten blev min bästa vän och värsta fiende. För efter jag ätit mådde jag ännu sämre. Jag kände mig ännu mera äcklad av mig själv. Nu var jag inte bara ful och osynlig, jag var fet. Ångesten som kom efter varje måltid blev starkare och starkare för varje gång. Vad som skedde sen är nu självklart. Men då såg jag det inte. Det kom nog som en chock när jag väl insåg vad som skedde. Jag skaffade mig kontroll. Maten blev det jag både kontrollerade och föll handlöst för. Det började oskyldigt, på ett sätt. Bara efter jag tryckt i mig onödigheter i min ensamhet körde jag fingrarna i halsen, för att slippa ångesten över hur extra kilon la sig överallt. Men med tiden kunde jag inte sluta fixera och efter varje måltid kände jag mig äcklad av mig själv. Kontrollbegäret växte fram mer och mer. Jag berättade det inte för någon. Det var min kontroll. Ingen behövde veta. Snart insåg jag dock att detta var ohållbart, precis som allt annat i det dåvarande livet. Min enda fasta punkt var hon. Den vackra prinsessan. Hon fick veta. Smärtan i henne då var ohållbar. Jag ångrade mig i samma stund. Hon visste vad jag gick igenom. Hon älskade mig och ville inte att jag skulle behöva genomlida det. Hon gjorde allt för mig, precis som vanligt. Jag behövde fortfarande uppmärksamhet. Även fast jag nu fick den från flera håll, från henne, från familj och från två till. Två som alltid funnits i mitt liv men som nämns allt för lite. Jag tror det är för att vi aldrig pratar om det så, pratar om hur viktiga vi är för varandra, det är något vi bara vet. Jag kallar dem för Kungen och Pärlan. Kungen var min dåvarande förebild, utöver prinsessan. Hon var allt jag ville vara. Stark, självsäker och vacker. Obeskrivligt vacker. Det vackraste man kan föreställa sig, lika vacker som prinsessan. Hon fanns alltid där, även om tidsdistansen mellan våra möten blev långa, var det alltid samma sak. Precis som med Pärlan. Hon var mig. Hon var i mig, konstant. Hon var stark. Jag avundades henne. Hon klarade sig igenom saker med lätthet och var alltid glad när vi träffades. Även om det kan ha varit en fasad, så valde jag att inte se det. Nu tror jag att alla människor bygger upp fasader och har ett svagare inre än vad de visar upp, men då såg jag inte fasader. Då såg jag bara alla dessa vackra, stöttande personerna jag hade runt mig och allt jag kunde göra, var att avundas de. Det äcklade mig, det med. Att jag inte klarade av att se på dem som de underbara vänner som de faktiskt var. Avundsjukan, kontrollbegäret och osynligheten släckte ner i stort sätt alla lampor i mitt liv. Jag hade slutat existera för mig själv.


Den hemska perioden i mitt liv om kallades högstadiet var över och jag hade klarat mig igenom den mörka stigen på något underligt sätt. Återigen fick jag för mig att ändra universum. Mitt universum. Gymnasiet stod framför mig och jag skulle övervinna allt och fylla i mig själv. Jag hade mina tre stöttepelare i ryggen, de som hjälpt mig genom motvinden och prinsessan var med mig på min sida. Varje dag skulle spenderas tillsammans. Det kunde inte gå fel. Det gjorde det inte heller. Allt det nya, vuxna, fick mig att se på saker från andra perspektiv. Allt var bra. Livet var bra. I ca 1 månad. När alla nya intryck hade sjunkit in på plats så trillade alla stjärnor ner från himlen. Jag hade slutat upp med dumheter som att stoppa fingrarna i halsen, skära mig själv och ljuga för folk. Avundsjukan var långt, långt borta och jag var istället stolt över att ha dem tre som mina närmsta vänner. Men så hände något. Nya personer kom in i mitt liv och rörde runt. Då framförallt en person, som jag vill kalla kameleonten. Hon var glad. Hon fick mig att le och skratta som aldrig förr. Jag och prinsessan blev plötsligt tre. Det blev vi tre. Vi hade kul, underbart kul och skrattade oss igenom dagarna. När jag kom hem ville jag kräkas. Jag vill försvinna eller skruva tillbaka till mitt år som fjortonåring. Hon kvävde mig. För kameleonten var allting enkelt. Hon älskade allt, som skedde på hennes villkor. Självklart skedde det på hennes villkor. Jag var allt för konflikträdd och prinsessan stod henne nära, hemskt nära. De älskade varandra. Jag älskade dem. De älskade mig. Men jag föll. I dagboksinlägg efter dagboksinlägg skrev jag om min avsky mot kameleonten. Hur hon tog min prinsessa och jag var helt säker på att hon gjorde allt för att ta henne ifrån mig. Jag var bombsäker på att det var hennes plan. Självklart var det så. För att hon ville bli min vän och älska mig, var otänkbart. Det vara bara min trio som ville det och de ville det bara eftersom det alltid hade varit så. Mina tre år med prinsessan och resterande liv med kungen och pärlan var allt. De var hela mitt liv. Mitt liv började som fjortonåring. Jag hatade henne av och till. Jag njöt av att slippa umgås med henne och jag fruktade morgondagen då jag visste att jag var tvungen att bygga upp min fasade kring det mörka rum som jag levde i ännu starkare för att klara av en dag med kameleonten. För i hennes ögon var det otänkbart att livet inte var en dans på rosor. Jag hatade hennes såkallade problem som ältades i timmar. Henne skulle vi lyssna på men om jag någon dag inte log eller skrattade när hon var med, skulle jag sluta vara deppig. Jag förstår henne nu. Hon visste inte och hon vet nog inte än idag. Hon tryckte ner mig under jorden och jag, som nyss börjat skifta i grått, försvann åter igen ut i osynligheten. Sen kom prinsen, räddaren i nöden. Hade han kunnat rida slår jag vad om att han skulle galopperat in i mitt liv på en vit springare. Nu kom han i ett par vita skor istället. Han var den första mannen som tog emot mig, utan att vilja använda mig. Jag kände mig uppskattad. Han började sakta men säkert, med hjälp av prinsessan fylla på mig med ljus. De hjälptes åt att byta glödlampor. Jag kunde anförtro hela mitt liv åt honom. Han fick veta det mesta om mig. Vi kunde göra allt, för vi var bara kompisar, han och jag. I det här stadiet hade båda prinsessan och prinsen förstått att jag inte mådde bra, på en psykisk nivå. Prinsessan försökte av och till att få mig att gå och prata med någon. Hon var hjälplös och började själv tappa kontrollen och hon kunde inte hjälpa mig. Jag irriterade mig så innerligt på henne. Att hon ville skicka iväg mig och sluta älska mig. Hon orkade inte med mig mera, hon hatade mig. Jag byggde upp murar höga som höghus för att ingen skulle se vad som skedde på insidan. Då var min plan idiotsäker. Kunde jag lura andra, skulle jag snart lura mig själv igen, som så många gånger förr. Men jag vet att både prinsen och prinsessan visste hur jag mådde. Jag hade egentligen gett dem nyckeln till muren för länge sedan, utan att jag själv hade insett det. De fanns på insidan med mig och ville inget annat än att hjälpa. Resten av världen gick omkring ovetandes. De skulle aldrig få veta om mitt mörker. Till slut fick prinsessan nog. Hon avvisade mig och jag grät i timmar. Tillslut tog jag mig i kragen och gjorde något jag borde ha gjort för länge sedan. Jag gick och pratade med en helt främmande människa. Första timmarna satt jag mest där. Ihop krupen och vågade inte säga ett ord. Ville inte bli dömd. Ville inte bli klassade som psykiskt sjuk. Till slut gjorde jag något som gjorde mig själv otroligt stolt. Jag öppnade upp mig, för denna helt främmande människa och berättade om mitt mörker. Berättade om mina fasader och om mitt mörka liv. Det hjälpte mig. Jag fick hemläxor där jag skulle lära mig att uppskatta mig själv. Jag gjorde dem aldrig men bara av att hon inte såg på mig som en psykiskt sjuk människa, även fast jag berättat allt, gjorde allt. Jag började sakta men säkert klättra uppåt. Jag lärde mig att leva igen, på egenhand denna gång. Jag hade hjälp av mina fyra och jag hittade en del glädje i andra människor av och till. Hittade personer som inte bara var ute för att använda mig. Personer som kunde tänka sig att både använda mig, men även umgås med mig. Personer som kunde tänka sig att sitta och prata med mig om oviktiga saker. Det hjälpte. Personer började måla från olika håll och avskyn mot kameleonten bleknade. Jag förstod att hon ville väl, även fast hon visade det på de mest otänkbara sätt. Livet lekte. In i mitt liv kom en ny person. Madicken. Hon var genomsnäll. Hon var snäll personifierad och hon var den sista pusselbiten som föll på plats för att fullborda mitt liv. Nu hade jag allt jag kunde begära. Pärlan, Kungen, Prinsessan, Prinsen, Kameleonten och Madicken. De sex personerna skapade den personen som jag senare landade i. Vilket jobb de gjorde sen. De murade mig från grunden på nytt och gav mig livet tillbaka. Jag önskar jag kunde komma på ett sätt att tacka dem. Jag tror inte det går. Det spelar ingen roll. De har mig och jag har dem. Och jag älskar dem. Och de älskar mig.


Gymnasiet tog slut och livet tog nya vändningar. Vart vi alla skulle ta vägen var oklart. Jag och prinsessan hoppade ut på djupa vatten och åkte till Norge över sommaren för att jobba. Vi lämnade allt och åkte. Ut på en resa som fick våra liv att skaka. Allt var nytt och spännande och vi hatade och älskade allt på en gång. I Norge fann vi saker vi aldrig kunnat drömma om. Erfarenheterna jagade efter oss och vi växte som individer och personer. Tillslut älskade vi allt. Till och med de mörka, skitfula gardinerna som hängde i vår tillfälliga lägenhet. I Norge hittade jag mig själv och med det, fann jag även kärleken. Jag hittade honom. Han som gjorde varje dag till en solstråle. Det började oskyldigt, jag som vanligt lät mig användas. En ovana som jag inte hade blivit av med ännu. Det utvecklades till något mer men vi båda intalade oss om att vi bara använda varandra, inget annat. Nu på efterhand vet jag att jag tyckte om honom redan från första gången vi stötte in i varandra i dörren till omklädningsrummet. Vi snuddade vid varandra, han var på väg ut, jag var på väg in. Nu vet jag att det skedde redan då, men det visste jag inte då. Efter en tid blev vi officiella. Det var ett steg som jag tyckte var underbart. Han satte mig högt uppe i himlen och behandlade mig som en prinsessa. Det bästa av allt var att prinsessan accepterade honom. Hon såg på mig att jag var upp över öronen förälskad, även fast jag klart och tydligt förklarade att vi bara använde varandra. Men hon visste. Och hon lät mig falla djupare och längre ner i kärlekens hav och jag älskar henne obeskrivligt för det. Han blev min och efter ett tår fyllt farväl återvände jag till Sverige. Saknaden kramade om mitt hjärta och jag ville tillbaka. Efter en tid i Sverige bestämde jag mig, återigen med hjälp av prinsessan, att ta med mig mitt liv och åka tillbaka. Till kärleken och till landet jag förälskat mig i. Så jag packade ihop mitt 18 åriga liv i en svar resväska och åkte iväg.


Nu sitter jag här, utan prinsessa, utan prins, utan kung, utan pärla, utan kameleont och utan Madicken. Och jag mår så otroligt bra. Jag är stolt, glad och lycklig. Jag lever mitt liv fullt ut och har det precis som jag vill ha det. Klart jag inte hade klagat om min 6 kant av lycka hade bott i huset intill istället för i landet bredvid, men jag vet att de finns kvar och det är allt som betyder något. Jag vet vart jag har dem, jag har de innanför murarna. Och nu för tiden är det murarna som är osynliga, inte jag.


Cigaretten har brunnit ut och hon viker ihop laptoppen. Nog för nu, tänker hon med ett leende på läpparna. Det är en dag i morgon också, som mamma alltid brukar säga.

 

 

Om någon orkar läsa, släng iväg en komentar.
För mig betyder den mycket.
Men tål negativkretik - så länge det finns en bas för det negativa. Resten skiter jag i.


Kommentarer
Postat av: Kirrzon

Man lär sig mer om dig och vad det är som har skulpterat dig till den du är idag.

2007-11-23 @ 19:03:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0