Mikaela

För inte alls länge sedan kändes det som världen var på väg att gå under..
Jag lyssnade på allt för sorgliga kärleksbalader och satt och stirrade in i väggen
och tyckte synd om mig själv.
Jag har inga vänner. Jag är ensam och utlämnad. Jag vill hem,

Helt plötsligt, röck någon, förmodligen mitt andra jag,
tag i mig. Jag bytte till en upptempo låt och gick och satte upp
våran nya badrumshylla. Intefan blir det bättre av att sitta
och söka sympati i sitt inre och tycka att man har det värst i världen.
Framförallt inte när man har det bra.
jag har jobb, karl och underbara vänner.
(som iofs bor tusentals mil ifrån mig, men man kan inte få allt!)
Jag tackar gud för att det finns en förklaring.
Även om jag förbannar honom för att han uppfann PMS.

Jag slog migsjälv i ansiktet.
Bytte spellista.
(ja, musiken för mycket i min värld).
Reste mig, drog handen genom håret och gjorde något.
Är redan på bättre humör.
Man har det inte bättre än vad man gör det.
Skärpning nu ditt lata fanskap.

Ja, jag börjar misstänka personlighetsklyvning, schizofreni eller liknande.
Saksamma.. sålänge jag gör ngt med mitt liv.

Nu ska jag fortsätta att göra ngt vettigt.
Tjingeling!