Mikaela

Jag förstår mig inte på folk som alltid ska söka
bekräftelser från folk runt omkring. Självklart kan
man ha dåliga dagar, när allt suger. Håret är
helt plötsligt superslitet, magen är svullen och en
vattenbaby sparkar och spänner, dom nya kläderna
som satt som skräddarsytt i affären sitter som
på en gravid kvinna i magtröja och ansiktet har
av någon underlig anledning bestämmt sig för
att ommöblera sig och se ut som ett ikea-skåp
som blivit ihopsatt av en blind man utan armar.
Det förstår jag, det klarar jag av, att alla har sådana
dagar.

Men folk som ständigt klagar på sitt utseende och
ständigt vill folk att säga motsatsen får mig att kräkas
en smula. Att alltid från folk som ser bra ut, få höra
hur otroligt ful dom är och tråkiga och opersonliga
gör mig rätt och slätt förbannad. För det första
finns det vädligt få fula människor, och dessa är
oftast fula pågrundav sin personlighet. Och utseende
sitter i betraktarens ögon. Och om man är så missnöjd
med sig själv att man ständigt, från främmande
människor måste höra att man visst ser bra ut, att
man visst är bra och att man visst duger som man är,
är bara tröttsamt i längden. Varför kan man inte bara
ta tag i sig själv om man är så supermissnöjd som
folk verkar vara, klippa håret om det är så jävla fult,
köpa en ny fondation om man har så ful hy och
le lite istället för att alltid besvärt kolla ner i marken
och se ut som man ber om ursäkt för sin excistens?

Jag vet hur det kan vara, jag har varit där, jag är
där själv ibland, men jag har slutat att försöka få
sympati från människor jag inte bryr mig om bara för
att få den lilla boosten som för stunder ger en ett litet
leende på läpparna och får en att sträcka lite extra på axlarna.
Jobba med dig själv istället. Med ditt eget självförtroende
och din egen självbild. Under de få gångerna jag gick
hos en kurator fick jag i "hemläxa" att stå framför spegeln
varje dag och komma på tre nya saker med mig själv
jag tyckte om, och sedan upprepa dessa för mig själv
under dagen. Det var töntigt, onödigt och rent utsagt
idiotsikt, jag gjorde det aldrig, men tanken fanns där,
om att hitta de sakerna man var extra nöjd med, framhäva
dem och jobba med det du inte var nöjd med.

Le, var stolt över dig själv och sluta be om ursäkt
för att du finns. Du är förmodligen värd livet och
borde vara tacksam för att du är du.

Och sluta kom till mig för att få självömkankomplimanger.
Jag har slutat med det också.
Självfallet kan jag uppmuntra mina nära och kära
när de har dåliga dagar och självklart kommer jag
aldrig sluta berätta för folk hur vackra jag tycker de är,
men jag orkar inte med all självömkan längre.

Det finns inga fula människor, det gäller bara att le
och hitta de personerna som får dig till att göra det.

Adios Amigos.

P.S Jag är så stolt över Sanne som just nu förmodligen
ligger och tar ett välförtjänt bad och njuter ett glas vin. Hon
är bäst och jag vet att hon kommer klara allt hon ger sig in
på. Underbara älskade vän, du äger stenhårt! D.S