Mikaela

Efter ett samtal med min bästa vän kom
jag på tankar om vad som är vanligt och
vad vanliga människor klarar av.

Vad är då egentligen vanliga människor?
Är det människor med vanliga mål, ni vet,
få en bra utbildning, ett bra jobb, en bra man
och bra ungar att uppfostra på ett bra sätt
i ett bra område i ett bra hus och få bra
pensions? Eller är vanliga människor
de som följer strömmen så mycket som möjligt,
gör det som ska göras, eftersom maioriteten gör det?

Jag själv har alltid velat gå emot strömmen, velat
sticka ut. Därav har jag väl gått igenom de flesta
faser man kan göra som tonåring. Jag har varit
pluggis, emo, fjortis, lill-gammal osvosv. Jag har gjort
allt för att vara precis som ingen annan. Jag har aldrig
lyckats, hur jag än vridit och vändit på det har jag alltid
hamnat i en grupp människor som är precis som jag.
Som har haft samma värderingar och samma typ av tankegång.
Oavsett vad jag har gjort, har jag alltid hittat folk, dragits
till folk som var precis som jag själv var då.

Det tog mig en utomlandsflytt, en karl som såg mig
för det jag var och ett nytt hem för att inse att jag faktiskt
inte är som någon annan. Jag är helt jävla olik resten
av världen. Det finns ingen som kan komma nu och
få mig att fundera på om jag har en emotionell tvilling.
Jag är olika från dag till dag. Ena dagen lyssnar jag på hiphop,
klär mig i mjukiskläder, överväger att börja snusa och
tycker folk med glasögon är assnygga. Nästa dag drar jag
på mig ett par tighta jeans, skjorta och lössittande slips,
sätter upp håret i en stram toffs, lyssnar på Rix-FM musik
och skrattar charmerande och svarar politsikt korrekt på
allt som frågas eller nämns. Dagen där på har jag en
galen tunnika, knästrumpor, lyssnar på 80-tals disko,
mitt mål med dagen är att få mitt hår så stort som möjligt
och få alla jag pratar med att rösta rött och förstå att
neonfärgerna alltid kommer vara en hitt. Självklart har
jag saker som alltid lyser igenom, oavsett vilken dräkt jag
väljer att ta på mig på morgonen, och det är dessa saker som
skapar min unika, självständiga personlighet.
Nog om mig, åter till vanliga människor.

Vad är egentligen meningen med att alltid jämföra sig med
vanliga människor. Fuck them, det är dina egna mål, dina
egna värderingar och ditt eget liv som faktiskt räknas.
Det som för en människa är som att bestiga Mount Everest
är för en annan att cykla. Det spelar ingen roll, sålänge du
själv inser vad just dina mål är och hur du ska klara dem.

Jag är fedupp på normalen. Ordet normal ger mig rysningar.
Samma sak med vanlig. Jag klarar det inte längre.
Vanliga människor finns inte för mig, just nu är vanliga
människor en gröt av osäkra människor som inte kan
stå på egna ben, hur gärna dom än tror att de gör det.
Det som beundrar mig är folk som klarar av saker som
de inte tror det klarar, folk som övervinner sina egna svårigheter
och som gör saker i sin takt, gör saker de självla klarar av
och folk som skiter i vad "alla" andra gör.

Dagens låt - Eyesore - Maria Mena