Big girls don't cry.

Dags att uppdatera bort snyfthistorien nedanför.
Det är sant, det gör ont och jag vill egentligen inte att det ska vara så.
Men vad ska man göra? Jag kan inte ändra på hur det blivit.
Jag bortser inte från möjligheten att vi hittar tillbaka till
varandra en dag om jag bara får tiden & chansen att lära känna
dig på nytt igen. Jag låter dig vara samma gamla Robin i mitt
minne sålänge, då är det som bäst.

Nu ska jag ge mig själv en stor pokal för att jag idag
gjorde något jag aldrig vågat göra tidigare. Jag har alltid
varit orolig  vad folk ska tycka, vad de ska tänka och hur jag
ska se ut. Idag sket jag i allt ovanstående och gjorde det.
Jag joggade på gymmet. Small step för vem som hellst men
just nu känner jag mig som en gudinna. Jag klarar vad som hellst,
någon som ska med ut och jogga? Jag klarar det.

Som jag och min bättre halva pratade om häromkvällen (undrar
om det inte var igår.. hursomhellst) så är vi allt för negativa och
istället för att berömma oss själva i våra egna små bestigningar
av livet så ser vi bara det vi inte gör eller det vi kunde gjort bättre.
Vi har alla individuella hinder i livet och vad som för mig kan vara
små potatis kan för en annan vara en så stor prövning att man inte
ens vågar tänka på vad som skulle hända om man ens vågade sig
på att göra det. Därför tänker jag nu bara låta min kilometer jag joggade
idag sjunka in och sätta sig som ett varmt ludet täcke runt hjärtat och
berömma mig själv resten av kvällen istället för att tänka på att
jag kunde joggat längre, svettats mindre eller flåsat tystare.
FYFAN VAD BRA JAG ÄR!

Nu ska jag sätta mig ner, inte bita på naglarna och ta det lugnt.
Kanske slå en signal till min bästa och höra om hon mår bättre.
Jag håller alla tummar för att det inte är sjukdom som ligger
och spökar.

Adios.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0