Mikaela

Dagen sluter sin kalla luft omkring mig. Utanför fönstret är det någon som jobbar.
Jag tror det är en såg, kanske en slip, det har hursomhellst hållt på en stund.
Jag kan inte se, persienerna är nerdragna som alltid. Fönstret står som vanligt
öppet för att göra rökningen möjlig inomhus. Skruvade just ner elementet.
Det är bara löjligt att ha det på full värme när det öppna fönstret ändå pressar
in den kalla hösluften. Nu startar någon en moped någonstans längre bort.
Den kalla motorn skriker. Nu puttrar den iväg. Någon påväg bort.
Påväg till en person, en uppgift, ett äventyr.

Håret börjar torka under handduken som sitter runt håret, tårna fryser
men orken att gå att hämta strumpor är bortblåst. Sitter helldre och fryser.
Ryggen värker lite lätt, kanske är dags att avända det där presentkortet
jag fick i julklapp förra året? Jag tror det. Det skadar ingen.

Mopeden är tillbaka. Nu står den och spinner, nu är det flera. Kanske
kör dom fram och tillbaka, tävlar? Kanske testar dom några nya delar.

Tankar om livet ploppar upp i det nyduschade huvudet. Fröken perfekt
med sitt problemfria liv. Det största problemet är att jag har folk som vill
bli mina vänner, trots att jag inte tycker om de. Om detta är mitt största
problem borde jag skatta mig väldigt lycklig. Jag tror det är mitt största
problem. Jag vet inte. Jag har en längtan. Ett sug som suger efter något.
Något som inte är fullbordat, något som inte är helt som det ska.
Om man bara kunde få ett brev på posten där det stog vad det var, så
man slapp grubbla på det. Då hade det var perfekt.

Men, jag ska inte krypa under stolen med att jag är lycklig, även om
det kan verka förbjudet i dagens ungdomsvärld. Lycklig är samma sak
som att gömma problemen. Men jag kan inte påstå att det finns mycket
problematik i mitt vardagliga liv. Jag har vardagliga problem, jag har
allt för många dåliga dagar och det är ofta jag funderar över om jag verkligen
vill ha det som jag har det, om jag inte helldre vill ta ut mina besparingar
packa ner en tandborste och resa jorden runt. Eller flytta ner till en liten
by i slummen i indien, ge livet perspektiv, ge livet mening.
Men alltid kommer jag fram till samma sak. Jag trivs. Jag kanske
är för ung för att trivas, jag kanske är för ung för att vara lycklig.
Kanske får man inte vara det i en ålder av 19 år.

Självfallet har jag saker jag saknar. Jag har min bästa vän Sanne,
som jag önskar jag hade mycket närmare. Jag har min vän Robin
som jag önskar jag hade närmare kontakt med och bodde närmare.
Jag har min Elsa som jag skulle vilja ha i min närhet.

Jag saknar att kunna åka iväg, utan flera månaders planering och ta en
latte i stockholmcity och impulsåka in till After och ta en öl. Jag saknar
Stockholm. Men samtidigt älskar jag Stord. Det är mysigt, litet, behändigt
och charmerande. Folket jag lärt könna här är en klass för sig själv.
Jag har haft ett underbart år här. Trots att jag saknar Stockholm och livet där.

Det som oroar mig är hur mitt liv, med min underbara man blir
om jag tar det med mig till en annan plats. Har vi byggt livet utifrån
platsen vi bor på eller har vi byggt den på varandra, på våran kärlek?
Jag vet inte. Tänk om den blir sprickor i våran stadiga grund om vi flyttar
den någon annanstans. Jag vet ju vad vi båda vill, men tänk om det blir fel?
Det kan ju bli så fel och det kan bli så rätt.

Jag håller alla tummar jag har för att det blir rätt.

Jag ska snart leva mina drömmar. Men jag måste få göra det
i min takt. Jag är trött på tjat från omvärld om när saker ska ske.
Kan inte ens logga in på msn utan att bli bombarderad av frågor,
order och uppmaningar. Jag vill kunna göra saker i min takt.
Kunna leva mitt liv i min egen gång. Jag vet att jag har rätt till det.
Jag vet att jag får det och jag vet att jag ska koppla bort andras
önskningar och begär, men jag är uppfostrad på det sättet
att jag vill vara andra till lags.
Hursomhellst ska jag från och med idag leva mitt liv.
Med min man och med min bästa vän och med mina vänner.
Och jag ska sluta vara folk jag inte tycker om till lags och
försöka stå på mig mer.

Vi får hoppas att detta är en vändpunkt.
Nu ska jag hitta ett par strumpor.

Adjö.