Mikaela

Kom just hem, var på väldigt bra humör.
Mitt humör var nästintill på topp.
Kommer hem, köksdörren är öppen.
Känner lite panik spridas i kroppen..
Går i köket, dörren till gästrummet/klädrummet/inneboendenas rum är öppet.
Humöret sjunker som en sten.

I köket går våran pärla, våran baby, vårat barn löst hela dagarna.
Där finns inga farliga uttag, kontakter eller vassa föremål.

Sliter i täcket han har att gömma sig under, rotar igenom
hans bur och känner oron som en klump i magen.
Ingen liten knodd någonstans.

Panikslaget letar jag igenom hela inneboendenas rum, inte ett
spår av mitt barn, bara en innstängdlukt, massor av smutsig tvätt och
skitig disk överallt. Lukt av drägg. Min lilla baby hade väl vett nog att inte gå in i stanken.
Hur folk kan sova där är ett under?

Fortsätter in till data rummet, inte ett spår, inte ens en liten bajs på golvet.
Vidare in i vardagsrummet, tårarna är nära.. han älskar ju att gnaga på saker!
Letar och letar, och till slut hittar jag lilla knodden livrädd.. har lyckats stänga in sig själv bakom
bokhyllan i vardagsrummet. Lirkar ut min lilla älskade och svär för mig själv.
Hur jävla svårt kan det vara att stänga en dörr, som man fått besked om att stänga?
Det är en enda sak jag begärt sen de flyttade in, det är att hålla båda dörrarna stängda.
Nu ska dom fanimig ut snarast!

Min baby verkar dock helt oskadd och mitt humör är påväg upp igen.
Nu ska jag smida planer om hur jag ska få de att hitta egen lägenhet illa kvickt!



Adjö!